Stephen Wiltshire draws Tokyo from memory.


Mynningen Annonserar:ÖFA på Reginateatern!

116418-42


ÖFAkollektivet åter till Reginateatern i vår! Ta chansen att se den
bejublade föreställningen Var god tag plats! med ÖFAkollektivet, på
Reginateatern i Uppsala, 8:e, 9:e och 10:e mars.

Biljetter:
ticnet.se
kontakt: kontakt@ofakollektivet.se, www.myspace.com/ofakollektivet

Det viktiga är inte vad du gör, det viktiga är att du gör något. Allt
började med ett möte, som blev en webbgrupp, som blev en föreställning.
Konstnärskollektivet ÖFA har peppat varandra sedan dag ett och nu vill
de få dig med sig. Det 24 kvinnor starka kollektivet har skapat
collageföreställningen "Var god tag plats!" för att ifrågasätta, ge
tankeställare och skapa igenkänning. Föreställningen handlar om de val
man gör, om ensamhet, systerskap, kärlek, sex och identitet. Varför och
hur blir vi de vi är? Varför känner man sig så ofta B? ÖFA har viljan
att förändra och visar på styrkan man får av att vara många.

Medverkande: Linnéa Engström, Lisen Rosell, Stina Michelson, Siri
Hjorton Wagner, Katarina Winter, Nadja Hjorton, Amanda Apetrea, Emma
Tolander, Anna Wallgren, Märta Thisner, Britta Persson, Hanna Karlsson,
Caroline Åberg, Frida Hofslagare, Kajsa-Lisa Larsson, Sofi Nyman, Anna
Ehrlemark, Emelie Garmén, Elin Schär, Linda Kardell.


Sagt om föreställningen:

"Ett tiotal skådespelare gestaltar problem som de flesta kvinnor
upplever dagligen, såsom nedsättande kommentarer från killar, dålig
självkänsla och ensamhet, levererat med omväxlande humor, ilska och
ironi." Sydsvenska Dagbladet

"Den feministiska aspekten är i dag kanske mer aktuell och behövlig än
på mycket länge, i ett land som självbelåtet brukar skryta med sin
jämställdhet men som ändå har avslutat en stor valrörelse där allt vad
jämställdhetsfrågor heter har lyst med sin totala frånvaro." UNT kultur

"Jag var kär och varm när det var klart. Missa inte!" Elin Alvermarks blogg

"Själva kallar de det för en collageföreställning. Vi kallar det för en
intresseväckande kulturbukett med ett angeläget budskap." Nöje Fredag

Veckans mästerverk: Origamipresenter från Maja

116418-41

World Full of Nothing

116418-40


St. Josef och Kristusbarnet av El Greco




Jag glömmer aldrig när El Greco målade live. Det var på Gärdet i Stockholm, en av de där kyliga septemberkvälarna sommaren 1986, året dom sköt Palme. En av dom där sista kvällarna på året man fortfarande kan sitta ute. Jag och Klas hade blivit bra vänner den sommaren minns jag. Hela gänget brukade festa varje kväll på Apberget vid Zinken. Vi satt och fantiserade om framtiden och sånt. Det var fint, vi hade det verkligen fint. Men inget av det där spelar någon roll nu.

På Gärdet den där kvällen hade mörkret kommit smygande, man kunde till och med se några stjärnor, som om dom hade varit bortresta hela sommaren och kommit tillbaka igen till hösten. Jag hade köpt några falcon, och Tosse hade sin stora bandspelare  med sig. Jag var där med Marie som jag hängde med då. Jag var också het på Tosses tjej Linda, fast hon var inte där den kvällen. Någon hade tänt en eld, och två killar sparkade upp glöd som for upp och flög omkring i mörkret. En av killarna hade långt ljust hår och några konstiga slitna byxor. Jag kände igen honom. Jag tror han langade tjack, en av Sachos kompisar som alla är helt slut i huvet. Någon spelade gitarr lite längre bort. Jag gillade inte när folk satt å spelade gitarr så där på kvällen, det sabbade något tyckte jag. Jag vet inte vad det var, men det sabbade något. Men det hördes knappt, musiken från var bandare och alla skrän och skratt dränkte det. Det hade samlats rätt mycket folk, tidigare på dagen hade det varit en gratiskonert med några halvkända band. Det var tänkt att fler band skulle spela senare på kvällen men några hade bangat ur och det strulade med tekniken uppe på den lilla scenen som dom hade fraktat dit. Fast dom flesta hade antagligen inte kommit för musiken ändå, dom var där bara för grejen, liksom. Bara för att det var en av dom sista sommarkvällarna på året, och för att dom inte hade något bättre för sig.

Och så gick det ju rykten om att han skulle komma. Jag trodde det bara var skitsnack förstås, man hade ju hört det förut och aldrig hade han dykit upp. Det var en sån där legend som drogs igång som på rutin bara för att få tiden att gå. Någon påstods ha sett att han var i stan tidigare i veckan. En annan hade hört att han bodde hos nån gammal tjej på Kocksgatan. Ytterligare en hade sett han på Plattan helt kvaddad. Så där var det jämt. Babbel hit o dit. Ju senare det blev, desto mer snackade folk om det. Men  det var märkligt, det var verkligen uppjagad stämning till slut. Fast jag hade sagt till mig själv att inte bry mig, rycktes jag nog med lite. Sen började jag bli full också.

-Tror du han kommer? sa Marie.
-Äh.
-Jag tror han kommer.
-Varför det?
-Det känns så, jag kan känna sånt där ibland.
-Äh.
-Klart han kommer! sa Tosse.
-Ni vet att han inte kommer.
-Han kommer, jag känner att han gör det. sa Marie igen.
Jag tittade på henne. Langarkillens  eld speglades i hennes  ögon som var slarvigt sminkade. Hon hade knepiga men fina ögon, ljusblå med små pupiller. Man blev aldrig klok på dom. Jag log mot henne. Jag tog henne inte på allvar. Jag såg att hon var allvarlig men jag kunde inte ta henne på allvar. Jag gjorde aldrig det. Jag fattar inte vad det är med en del tjejer. Jag kan inte ta dom på allvar. Egentligen tycker jag inte dom korkade eller nåt jag kan bara inte ta dom på allvar. Det är helt okej att ha skoj med dom och så, men så fort dom säger nåt allvarligt och blir så där allvarliga i ögonen så kan jag inte låta bli att säga något. Skämtar med dom så dom blir osäkra eller sura eller vad fan vet jag. Jag bryr mej väl inte så mycket egentligen. Det är bara lite sjukt på nåt sätt. Det konstiga är att det alltid brukar bli såna tjejer jag hänger med. Så till slut e jag nästan taskig mot dom och säger nåt dumt när dom snackar om sitt liv eller nåt. Marie tittade surt på mig.
-Du kan väl tro vad du vill, skiter väl jag i.
Jag skrattade, jag gillade henne ändå. Hon var sig själv. Hon var rätt knepig.
-Jag tror också han kommer, alla snackar om det, kom igen nu din sura jävel! Tosse slog till mig på armen och log mot mig med sina rödsprängda ögon. Linda, hans tjej, var inte där, och därför kunde Tosse röka gräs, som han inte kunde när hon var med för hon hade en brorsa som var helt nerknarkad och hon blev galen om folk höll på med nåt. Speciellt Tosse. Själv tog jag det lugnt med sånt. Jag gillade öl. Falcon.

Jag såg att det faktiskt hade kommit ännu mer folk nu. Fast det hade blivit ganska kyligt verkade ingen vara på väg därifrån. Jag kollade upp på Kaknästornet. Det såg ut som ett rymdskepp där det lyste med sina röda lampor uppe bland stjärnorna. Såg ut som om det var på väg ner för att landa mitt i folkmassan. Gitarren hade slutat spela och nu var det en annan bandspelare som var igång och försökte överrösta våran. Man kunde höra hojar knattra borta vid träden, och jag såg några mc-killar stå och prata och dricka öl. Tosse satt och rullade en till joint. Jag satt bredvid Marie som hade lagt handen på mitt lår. Elden brann fortfarande och det verkade som om flera hade kommit dit för att värma sig.

Plötsligt var han bara där. Han stod framme vid scenen, kanske tio meter ifrån där vi satt. En av strålkastarna lyste fortfarande upp scenen från när banden hade spelat och om inte den lyst hade man inte sett honom.

Folk upptäckte honom inte genast, utan fortsatte att festa, men så fick fler och fler syn på honom, och då blev det tyst överallt. Tosse stängde av sin bandare men den andra lite längre bort var igång och det var nästan det enda som hördes över fältet. Jag visste inte vad det var för något, men fick höra senare att det var Black Celebration av Depeche.
Han stod inte uppe på scenen, utan snett nedanför. Han var klädd i en likadan kåpa som munkarna i hans målningar hade, fast hans hade avklippta ärmar och var mycket kortare, som en jacka. Under såg man att han hade jeans och jumpaskor. Bakom honom hade en av funktionärerna burit in en stor vit duk som var uppspänd på en träram, och lutat den mot scenen. En annan tände en till strålkastare mot scenen där han stod. Han höjde handen mot ljuset och kisade. Han var blek och spinkig. Såg härjad ut på något sätt och ögonen var liksom sorgsna eller nåt. Eller oroliga kanske.

-Fan han ser tärd ut, viskade Marie. Jag la armen om henne. Tosse bara stirrade mot scenen. En hund skällde långt borta.
Han tog upp några långa penslar ur en väska han hade haft med sig, och bredvid honom på marken låg en träskiva med en massa stora färgklickar på. Hans knotiga händer rörde sig avslappnat. Det såg ut som om dom rörde sig av sig själv utan att han behövde anstränga sig. Snabbt som fan började han måla, utan att säga något och utan att knappt titta på oss som var där. Först tog han en stor tjock pensel med svart färg och bara vräkte den på tavlan. Han hade en dunk med terpentin som han blötte en stor trasa med och strök omkring med den på tavlan så att färgen tunnades ut på en del ställen.

Sen tog han en pensel i varje hand, en med gul och en med grå, stod med ryggen mot oss och det såg ut som han bara slängde på färg utan att bry sig. I övre delen av målningen kunde man se att färgfläckarna blev två änglar som kysste varandra, och efter ett tag kunde man se en sån där madonnafigur som höll ett litet barn i famnen. Eldsflammor brann bakom madonnafiguren, och han böjde sig ner för att blanda färg. Naglarna spräcktes mot träplattan när han blandade färgen alldeles för otåligt, och man såg att hans ansikte var fullt av tuschfläckar. Han såg upp mot himlen, mot kaknästornet. Han tog röd. Sen målade han madonnafigurens klänning röd och suddade ut änglarna som kysstes och ändrade dom så att dom höll om varandra istället. Under änglarna och madonnan med barnet målade han en herde med två får, fast han gjorde dom mycket mindre än dom andra figurerna och med liksom brunare färger. Jag såg på Marie. Hon grät. Alla var tysta men folk verkade nojiga på nåt sätt. Det var nojig stämning.

Musiken var fortfarande igång, det var låten World Full of Nothing. Jag kollade upp vad den hette efteråt och jag kan fortfarande inte lyssna på den utan att känna mig konstig. Precis när den där låten gick och han stod och fyllde i några konturer med mörkblått så vände han sig om och såg ut över alla. Hans ögon såg ut som glaskulor.
En kort stund, kanske bara en eller två sekunder, såg han på mig. Han tittade på mig men han tittade liksom igenom mig. Eller förbi mig som om jag inte fanns, eller overklig, som att jag var målad. Som att jag var ett ansikte han hade målat och han tittade på det. Och att han såg alla färgfläckar som blev mitt ansikte. Jag fattar det inte. Men just då så kändes det precis som om jag var målad. Det var som att jag visste att jag var det. Och att han såg det.

Så vände han sig om och fortsatte. Nu målade han lugnare, som om han visste vad han skulle göra men måste vara noggrann. Han fyllde i alla skuggorna med svart och målade över herden så att det bara var två får där nere på tavlan. Han höll på ganska länge med madonnans ansikte. Det rann blod nerför hans armar efter att han hade skrapat sönder fingrarna och naglarna. Han gick bakåt några steg och tittade på duken och det såg ut som att han var klar. Men så gick han fram och målade en skalbagge där det lilla barnets ansikte satt. Så satte han sig ner på huk med huvudet nerböjt mot gräset och verkade be en bön eller nåt. Sen reste han sig fort och tog vad som var kvar i terpentindunken och skvätte det över hela målningen så att en del färg började lösas upp och rinna ner. Han stoppade handen i fickan och tog upp en Zippotändare och tände eld på allting. Han tände eld på allting. Han stod bara och stirrade in i lågorna

Jag minns inte riktigt vad som hände sen. Jag tittade på Marie och Tosse, jag kanske sa något men jag minns inte vad i så fall. Jag kände mig konstig. Jag såg i ögonvrån att han stod och snackade med några av mc-killarna. Nästa gång jag tittade var han borta. Funktionärerna hade släckt elden och plockade ihop scenen. Folk började bryta upp. Musiken från bandspelaren hördes inte längre. Vi satt väl kvar i fem tio minuter kanske, sen gick vi mot tunnelbanan.

Det var den sista kvällen på året man kunde sitta ute, sen blev det för kallt. Gänget sågs inte lika ofta. Jag och Klas blev ovänner senare på hösten och träffades aldrig mer. Jag stack till Göteborg och hörde sällan av någon. Hörde av Marie emellanåt, hon kom och hälsade på några gånger.
Ibland, jag vet inte riktigt, men ibland händer vissa saker. I en speciell tid liksom, som att det är en viss stämning runtomkring, och man kan aldrig få det tillbaka. När man träffar någon sen som var med då är det på nåt sätt helt meningslöst. Det är ändå inte samma.



.





.





.




.




.


Gul magi

   

Japanska synthgruppen 
Yellow Magic Orchestra existerade officiellt mellan 1978 och 1984 och gjorde en hel del bra grejjer. Väldigt väldigt värt att kolla in! Massor finns på Youtube och allt jag har kollat på är: så bra!

 

 

Månadens Mutation

116418-39

Vi har låtit ett nyskrivet inlägg från
Hotspot, en av sveriges populäraste modebloggar, passera Mynningen och där befruktas av en av våra mest kända texter, nämligen Uppenbarelseboken från Nya Testamentet. Håll till godo!

A new season is here!

Det har nästan gått och blivit en tradition att en dörr stod öppen till himlen, och den första rösten, som jag hade hört tala till mig som en basun, sade: "Kom hit upp, så skall jag visa dig denna lista". Jag väljer medvetet att inte följa upp listan som skrevs inför höstsäsongen (även om jag kan avslöja att en tron stod i himlen och någon satt på tronen,

och han som satt där syntes mig lik jaspis och karneol, och kring tronen var en regnbåge som var som smaragd.)

Jeans/byxor: Jeans och byxor känns fortfarande lågprioriterat men från tronen kom det blixtar och dån och åska, och sju facklor brann framför tronen. Skulle det ske någon investering är det helt klart att par raka jeans med hög midja för att komplettera mina Acne. Gubbyxor= Guds sju andar.
Klänningar: Våriga Klänningar finns helt klart representerade i garderoben liksom ett hav av glas, som av kristall, eventuellt någon hellång romantisk sak som komplement. Generellt är fickor fortfarande bra! Jag skulle tippa att runt om tronen var fyra varelser som hade fullt med ögon, både framtill och baktill.

Kjolar: Här krävs investeringar! I dagsläget känns nästan bara min nya kjol från Chloé aktuell  eftersom den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ungtjur, den tredje hade ett ansikte som en människa, och den fjärde liknade en flygande örn.

Hög midja, halva låret korta, bomull och alla Israels stammar och fickor är det jag framförallt är på jakt efter! Ja just det ja.... dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet.

Jackor: Skinnjacka från Herren Gud, allhärskaren,
han som var och som är och som kommer, snygging från Bernhard Williams, kort brokadkavaj/jacka från Indiska, kort trenchjacka från Zara. Här ska kompletteras med altaret med ett rökelsekar av guld och tunn fin vårparka sen är jag home safe!
Skor: Jag är sugen på ett par lågklackade jodhpurs!!! Jag har helt enkelspårigt snöat in mig på den skon just nu men annars kommer hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp och naturligtvis även mina ovärdeliga skor från ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner. Mina gummistövlar om vädret så kräver... När jag tänker efter hade jag kunnat tänka mig något grovt i Acne-stilen också....
Koftor/tröjor: Det är helt klart fortfarande fokus på koftor och att jag fortfarande inte äger en grå cashmerekofta är katastrof, som om ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod!!! I övrigt finns det koftor så det räcker i garderoben....
Väskor: Jacquettan och Annabelen funkar garanterat och sen har jag ju lovsången och härligheten, visheten och tacksägelsen, äran och makten och kraften! Det jag absolut vill ha är (om jag hittar en prisvärd i läder) en "slouchig" modell med långa axelband.
Blusar & Toppar: Kan man aldrig ha för många av... T-shirtar som kommer ur det stora lidandet, rena och vita i Lammets blod och lite skönt slitna är helt klart prioriterat!
Huvudbonad: Jag tror faktiskt inte att en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under till våren...scarf....
Övrigt: Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna

Jisses, det känns ju knappt som jag ska shoppa någonting i vår.... Parkas, kjolar, t-shirtar, coola skor, väska, klänningar - och sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla fast jordens fyra vindar, för att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller mot något träd.


I Want Candy

Gick häromdagen på Biografen. Kvällen var grå, blöt och mild, liksom ursäktande sig för sitt misslyckade januaritemperament. Jag vandrade genom staden med sina suddiga ljus och sina ensliga kringstrykande gestalter som liksom jag fått det besynnerliga infallet att ge sig ut i denna lillebroderliga, för evigt ljumt slumrande och löftesrika ambivalenta universitetsstad på en söndagskväll om vintern, då en sådan plats har föga att erbjuda annat än en vacker promenad och liknande förströelser som den jag närmast framöver skulle fördjupa mig i.


Liksom Ponyboy i Outsiders går jag gärna ensam på bio. Hade tagit en lite för tidig buss så jag hade god tid på mig att ströva mellan de två biograferna och titta på det utbud av filmer som fanns. När jag då och då, ofta i perioder av uppbrott, tar det våghalsiga beslutet att provocera min redan trumpna ekonomi med ett biobesök, brukar jag välja filmer jag annars kanske inte skulle ha sett. Jag aktar mig för de rosade på allas läppar förekommande filmerna, i varje fall om de av betraktaren kräver ett alltför starkt deltagande av den sort man tvingas uppbåda i en politisk diskussion eller ett utredande samtal i en relation på svaj. Alltså filmer som berör en på ett nobelprisaktigt sätt emedan de försöker formulera moderna tillika tidlösa ämnen ackompanjerade av en bombastisk berättarteknik.


Det blir istället perifera filmer. Filmer vars titlar existerar i ett märkligt dunkel i förhållande till resten av repertoaren. Alltid Hollywoodfilmer, inte sällan skräck, kanske med ett annat ord b-filmer, med ett lika förutsägbart som överraskande händelseförlopp, betryggande i sin väl inövade dramaturgi, likt en obegåvad kurbitsmålare som förvisso framställer stor konst bara därför att hans hantverk och hela hans person är så impregnerad av en levande och blodfylld tradition. Kanske har denna egenhet hos mig en sådan banal förankring som det faktum att det jag söker är verklighetsflykt. Detta skulle i så fall inte nödvändigtvis tyda på bristande karaktär, eftersom den typen av flykt i doserliga mängder tjänar en på samma sätt som en dags vila efter ett intensivt träningspass får musklerna att växa.


Men om det skulle vara så är det inte det enda skälet till mina filmval. Den lättsmälta handlingen, ofta obskyr eller rent av bisarr om det rör sig om en skräckfilm, och den speciella tomhet hos skådespelarna som karakteriserar amerikansk film och som man kan hitta även om det rör sig om stora och hyllade produktioner och som helt enkelt får ses som en kulturyttring på samma sätt som man ser på bukoteaterns masker, samt det faktum att inte en massa människor redan sett filmen och haft diverse åsikter om den, vilket skulle ha inverkat störande, försätter mig i ett tillstånd inte olikt drömmens. Jag låter handlingen flyta förbi mig med guds försyn och lägger min varseblivning på samma våglängd som det färgade strömmande ljuset från projektorn. Bilderna flimrar. Skärs in i min minnesbank med djupa smärtlösa snitt. Filmens flöde får mitt sinne att koppla av och öppnas, och framkallar hos mig glömda känslotillstånd och minnen som lockas fram av enskilda scener eller färgskiftningar på duken. Jag träder in i ett landskap där min inre berättelse för en tid sammanblandas med bildernas böljande, och en dialog uppstår. Men det är en dialog lika ordlös och ospecificerad som mellan två människor som efter en gemensam vandring tagit rast uppe på ett fjäll och tittar ut över de blåvita bergen.


Denna gång valde jag liksom både och. Jag ville gärna se Marie Antoinette, som både är en uppmärksammad film och som ofrånkomlingen berör ämnet verklighetsflykt. Tyckte om när Marie åker hästdroska och kameran ömsom ser henne utifrån ömsom tittar ut tillsammans med henne och låter droskans glasruta bli den ofattbara osynliga gräns där filmen slutar och verkligheten tar sin början, där den fladdrande febriga projektionen äter upp och blir ett med det för bara en timme sedan vita uppspända tygstycke som nu är ett pulserande hål av glödande meddelanden.


Tyckte om att se berättelsen enbart ur huvudpersonens synvinkel, att historien och vår uppfattning om Marie Antoinette obönhörligt och definitivt blivit omskriven, så att vi nu med konstens hjälp fått en (om än fiktiv) personlighet att gjuta i en så hatad historisk kvinnogestalt, som gör det omöjligt för oss att bara förakta och förringa henne, även om vi vet att filmen kan vara helt och hållet en subjektiv fantasi (well, in the end, what isn’t). Men detta visar om något fantasins och kreativitetens oerhörda maktpotential i ett samhälle; Coppola väljer ut ett ämne, och av det råmatreal som utgörs av myten Marie Antoinette formar hon en helt ny skapelse, som dock i och med sitt ursprung kan infogas i samma begrepp som innan förvandlingen. En skapelse som, om man vill, kan vara en feministisk kommentar. Inte bara en kommentar, utan även en aktion, och till på köpet en lyckad sådan.


Intressant är att Folket, de som ju egentligen faktiskt lider mest av alla och som är hela skälet till varför det blev en film, skildras som något okänt, nästan overkligt. En gråsvart massa som inte dyker upp förrän i slutet av filmen och som till en början bara definieras av ett olycksbådande sorl utanför slottet. Detta för mina tankar till vårat eget samhälle, vår värld i den rika delen av jordklotet. Kontrasten mellan det franska sjuttonhundratalshovets vansinniga men förtjusande lyxliv och folkets fattigdom och svält rimmar ganska väl med vårat eget förhållande till den enorma del av världsbefolkningen som faktiskt försörjer våran välfärd. Men än så länge ser vi dom inte. Vi är för närvarande fullt upptagna med om vi kommer att få barn eller inte, om vi ska få träffa vår kärlek, av vackra tyger och trädgårdsodling, av jasminthe och läcker exotisk mat och av att en töig vinterkväll ensamma gå in på en biograf och se en film om en bortskämd, olycksdrabbad och oemotståndlig drottning. I syfte att få uppleva lite verklighetsflykt.


Planeten


116418-38

Idag flyr vi från konsten och kulturen här på Mynningen och tar en välbehövlig titt på den rådande verkligheten därute. Om även du tycker det är skoj att finnas till, vara kär eller bara leka och stå i, ta då en titt på Planeten:

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=55174&from=program_ao 

Om du vill så kolla även in nya amerikanska storfilmen på temat: An inconveniant truth.  Går förstås att ladda ner med torrent..

116418-37

Zapp!