World Full of Nothing
St. Josef och Kristusbarnet av El Greco
Jag glömmer aldrig när El Greco målade live. Det var på Gärdet i Stockholm, en av de där kyliga septemberkvälarna sommaren 1986, året dom sköt Palme. En av dom där sista kvällarna på året man fortfarande kan sitta ute. Jag och Klas hade blivit bra vänner den sommaren minns jag. Hela gänget brukade festa varje kväll på Apberget vid Zinken. Vi satt och fantiserade om framtiden och sånt. Det var fint, vi hade det verkligen fint. Men inget av det där spelar någon roll nu.
På Gärdet den där kvällen hade mörkret kommit smygande, man kunde till och med se några stjärnor, som om dom hade varit bortresta hela sommaren och kommit tillbaka igen till hösten. Jag hade köpt några falcon, och Tosse hade sin stora bandspelare med sig. Jag var där med Marie som jag hängde med då. Jag var också het på Tosses tjej Linda, fast hon var inte där den kvällen. Någon hade tänt en eld, och två killar sparkade upp glöd som for upp och flög omkring i mörkret. En av killarna hade långt ljust hår och några konstiga slitna byxor. Jag kände igen honom. Jag tror han langade tjack, en av Sachos kompisar som alla är helt slut i huvet. Någon spelade gitarr lite längre bort. Jag gillade inte när folk satt å spelade gitarr så där på kvällen, det sabbade något tyckte jag. Jag vet inte vad det var, men det sabbade något. Men det hördes knappt, musiken från var bandare och alla skrän och skratt dränkte det. Det hade samlats rätt mycket folk, tidigare på dagen hade det varit en gratiskonert med några halvkända band. Det var tänkt att fler band skulle spela senare på kvällen men några hade bangat ur och det strulade med tekniken uppe på den lilla scenen som dom hade fraktat dit. Fast dom flesta hade antagligen inte kommit för musiken ändå, dom var där bara för grejen, liksom. Bara för att det var en av dom sista sommarkvällarna på året, och för att dom inte hade något bättre för sig.
Och så gick det ju rykten om att han skulle komma. Jag trodde det bara var skitsnack förstås, man hade ju hört det förut och aldrig hade han dykit upp. Det var en sån där legend som drogs igång som på rutin bara för att få tiden att gå. Någon påstods ha sett att han var i stan tidigare i veckan. En annan hade hört att han bodde hos nån gammal tjej på Kocksgatan. Ytterligare en hade sett han på Plattan helt kvaddad. Så där var det jämt. Babbel hit o dit. Ju senare det blev, desto mer snackade folk om det. Men det var märkligt, det var verkligen uppjagad stämning till slut. Fast jag hade sagt till mig själv att inte bry mig, rycktes jag nog med lite. Sen började jag bli full också.
-Tror du han kommer? sa Marie.
-Äh.
-Jag tror han kommer.
-Varför det?
-Det känns så, jag kan känna sånt där ibland.
-Äh.
-Klart han kommer! sa Tosse.
-Ni vet att han inte kommer.
-Han kommer, jag känner att han gör det. sa Marie igen.
Jag tittade på henne. Langarkillens eld speglades i hennes ögon som var slarvigt sminkade. Hon hade knepiga men fina ögon, ljusblå med små pupiller. Man blev aldrig klok på dom. Jag log mot henne. Jag tog henne inte på allvar. Jag såg att hon var allvarlig men jag kunde inte ta henne på allvar. Jag gjorde aldrig det. Jag fattar inte vad det är med en del tjejer. Jag kan inte ta dom på allvar. Egentligen tycker jag inte dom korkade eller nåt jag kan bara inte ta dom på allvar. Det är helt okej att ha skoj med dom och så, men så fort dom säger nåt allvarligt och blir så där allvarliga i ögonen så kan jag inte låta bli att säga något. Skämtar med dom så dom blir osäkra eller sura eller vad fan vet jag. Jag bryr mej väl inte så mycket egentligen. Det är bara lite sjukt på nåt sätt. Det konstiga är att det alltid brukar bli såna tjejer jag hänger med. Så till slut e jag nästan taskig mot dom och säger nåt dumt när dom snackar om sitt liv eller nåt. Marie tittade surt på mig.
-Du kan väl tro vad du vill, skiter väl jag i.
Jag skrattade, jag gillade henne ändå. Hon var sig själv. Hon var rätt knepig.
-Jag tror också han kommer, alla snackar om det, kom igen nu din sura jävel! Tosse slog till mig på armen och log mot mig med sina rödsprängda ögon. Linda, hans tjej, var inte där, och därför kunde Tosse röka gräs, som han inte kunde när hon var med för hon hade en brorsa som var helt nerknarkad och hon blev galen om folk höll på med nåt. Speciellt Tosse. Själv tog jag det lugnt med sånt. Jag gillade öl. Falcon.
Jag såg att det faktiskt hade kommit ännu mer folk nu. Fast det hade blivit ganska kyligt verkade ingen vara på väg därifrån. Jag kollade upp på Kaknästornet. Det såg ut som ett rymdskepp där det lyste med sina röda lampor uppe bland stjärnorna. Såg ut som om det var på väg ner för att landa mitt i folkmassan. Gitarren hade slutat spela och nu var det en annan bandspelare som var igång och försökte överrösta våran. Man kunde höra hojar knattra borta vid träden, och jag såg några mc-killar stå och prata och dricka öl. Tosse satt och rullade en till joint. Jag satt bredvid Marie som hade lagt handen på mitt lår. Elden brann fortfarande och det verkade som om flera hade kommit dit för att värma sig.
Plötsligt var han bara där. Han stod framme vid scenen, kanske tio meter ifrån där vi satt. En av strålkastarna lyste fortfarande upp scenen från när banden hade spelat och om inte den lyst hade man inte sett honom.
Folk upptäckte honom inte genast, utan fortsatte att festa, men så fick fler och fler syn på honom, och då blev det tyst överallt. Tosse stängde av sin bandare men den andra lite längre bort var igång och det var nästan det enda som hördes över fältet. Jag visste inte vad det var för något, men fick höra senare att det var Black Celebration av Depeche.
Han stod inte uppe på scenen, utan snett nedanför. Han var klädd i en likadan kåpa som munkarna i hans målningar hade, fast hans hade avklippta ärmar och var mycket kortare, som en jacka. Under såg man att han hade jeans och jumpaskor. Bakom honom hade en av funktionärerna burit in en stor vit duk som var uppspänd på en träram, och lutat den mot scenen. En annan tände en till strålkastare mot scenen där han stod. Han höjde handen mot ljuset och kisade. Han var blek och spinkig. Såg härjad ut på något sätt och ögonen var liksom sorgsna eller nåt. Eller oroliga kanske.
-Fan han ser tärd ut, viskade Marie. Jag la armen om henne. Tosse bara stirrade mot scenen. En hund skällde långt borta.
Han tog upp några långa penslar ur en väska han hade haft med sig, och bredvid honom på marken låg en träskiva med en massa stora färgklickar på. Hans knotiga händer rörde sig avslappnat. Det såg ut som om dom rörde sig av sig själv utan att han behövde anstränga sig. Snabbt som fan började han måla, utan att säga något och utan att knappt titta på oss som var där. Först tog han en stor tjock pensel med svart färg och bara vräkte den på tavlan. Han hade en dunk med terpentin som han blötte en stor trasa med och strök omkring med den på tavlan så att färgen tunnades ut på en del ställen.
Sen tog han en pensel i varje hand, en med gul och en med grå, stod med ryggen mot oss och det såg ut som han bara slängde på färg utan att bry sig. I övre delen av målningen kunde man se att färgfläckarna blev två änglar som kysste varandra, och efter ett tag kunde man se en sån där madonnafigur som höll ett litet barn i famnen. Eldsflammor brann bakom madonnafiguren, och han böjde sig ner för att blanda färg. Naglarna spräcktes mot träplattan när han blandade färgen alldeles för otåligt, och man såg att hans ansikte var fullt av tuschfläckar. Han såg upp mot himlen, mot kaknästornet. Han tog röd. Sen målade han madonnafigurens klänning röd och suddade ut änglarna som kysstes och ändrade dom så att dom höll om varandra istället. Under änglarna och madonnan med barnet målade han en herde med två får, fast han gjorde dom mycket mindre än dom andra figurerna och med liksom brunare färger. Jag såg på Marie. Hon grät. Alla var tysta men folk verkade nojiga på nåt sätt. Det var nojig stämning.
Musiken var fortfarande igång, det var låten World Full of Nothing. Jag kollade upp vad den hette efteråt och jag kan fortfarande inte lyssna på den utan att känna mig konstig. Precis när den där låten gick och han stod och fyllde i några konturer med mörkblått så vände han sig om och såg ut över alla. Hans ögon såg ut som glaskulor.
En kort stund, kanske bara en eller två sekunder, såg han på mig. Han tittade på mig men han tittade liksom igenom mig. Eller förbi mig som om jag inte fanns, eller overklig, som att jag var målad. Som att jag var ett ansikte han hade målat och han tittade på det. Och att han såg alla färgfläckar som blev mitt ansikte. Jag fattar det inte. Men just då så kändes det precis som om jag var målad. Det var som att jag visste att jag var det. Och att han såg det.
Så vände han sig om och fortsatte. Nu målade han lugnare, som om han visste vad han skulle göra men måste vara noggrann. Han fyllde i alla skuggorna med svart och målade över herden så att det bara var två får där nere på tavlan. Han höll på ganska länge med madonnans ansikte. Det rann blod nerför hans armar efter att han hade skrapat sönder fingrarna och naglarna. Han gick bakåt några steg och tittade på duken och det såg ut som att han var klar. Men så gick han fram och målade en skalbagge där det lilla barnets ansikte satt. Så satte han sig ner på huk med huvudet nerböjt mot gräset och verkade be en bön eller nåt. Sen reste han sig fort och tog vad som var kvar i terpentindunken och skvätte det över hela målningen så att en del färg började lösas upp och rinna ner. Han stoppade handen i fickan och tog upp en Zippotändare och tände eld på allting. Han tände eld på allting. Han stod bara och stirrade in i lågorna
Jag minns inte riktigt vad som hände sen. Jag tittade på Marie och Tosse, jag kanske sa något men jag minns inte vad i så fall. Jag kände mig konstig. Jag såg i ögonvrån att han stod och snackade med några av mc-killarna. Nästa gång jag tittade var han borta. Funktionärerna hade släckt elden och plockade ihop scenen. Folk började bryta upp. Musiken från bandspelaren hördes inte längre. Vi satt väl kvar i fem tio minuter kanske, sen gick vi mot tunnelbanan.
Det var den sista kvällen på året man kunde sitta ute, sen blev det för kallt. Gänget sågs inte lika ofta. Jag och Klas blev ovänner senare på hösten och träffades aldrig mer. Jag stack till Göteborg och hörde sällan av någon. Hörde av Marie emellanåt, hon kom och hälsade på några gånger.
Ibland, jag vet inte riktigt, men ibland händer vissa saker. I en speciell tid liksom, som att det är en viss stämning runtomkring, och man kan aldrig få det tillbaka. När man träffar någon sen som var med då är det på nåt sätt helt meningslöst. Det är ändå inte samma.
.
.
.
.
.
På Gärdet den där kvällen hade mörkret kommit smygande, man kunde till och med se några stjärnor, som om dom hade varit bortresta hela sommaren och kommit tillbaka igen till hösten. Jag hade köpt några falcon, och Tosse hade sin stora bandspelare med sig. Jag var där med Marie som jag hängde med då. Jag var också het på Tosses tjej Linda, fast hon var inte där den kvällen. Någon hade tänt en eld, och två killar sparkade upp glöd som for upp och flög omkring i mörkret. En av killarna hade långt ljust hår och några konstiga slitna byxor. Jag kände igen honom. Jag tror han langade tjack, en av Sachos kompisar som alla är helt slut i huvet. Någon spelade gitarr lite längre bort. Jag gillade inte när folk satt å spelade gitarr så där på kvällen, det sabbade något tyckte jag. Jag vet inte vad det var, men det sabbade något. Men det hördes knappt, musiken från var bandare och alla skrän och skratt dränkte det. Det hade samlats rätt mycket folk, tidigare på dagen hade det varit en gratiskonert med några halvkända band. Det var tänkt att fler band skulle spela senare på kvällen men några hade bangat ur och det strulade med tekniken uppe på den lilla scenen som dom hade fraktat dit. Fast dom flesta hade antagligen inte kommit för musiken ändå, dom var där bara för grejen, liksom. Bara för att det var en av dom sista sommarkvällarna på året, och för att dom inte hade något bättre för sig.
Och så gick det ju rykten om att han skulle komma. Jag trodde det bara var skitsnack förstås, man hade ju hört det förut och aldrig hade han dykit upp. Det var en sån där legend som drogs igång som på rutin bara för att få tiden att gå. Någon påstods ha sett att han var i stan tidigare i veckan. En annan hade hört att han bodde hos nån gammal tjej på Kocksgatan. Ytterligare en hade sett han på Plattan helt kvaddad. Så där var det jämt. Babbel hit o dit. Ju senare det blev, desto mer snackade folk om det. Men det var märkligt, det var verkligen uppjagad stämning till slut. Fast jag hade sagt till mig själv att inte bry mig, rycktes jag nog med lite. Sen började jag bli full också.
-Tror du han kommer? sa Marie.
-Äh.
-Jag tror han kommer.
-Varför det?
-Det känns så, jag kan känna sånt där ibland.
-Äh.
-Klart han kommer! sa Tosse.
-Ni vet att han inte kommer.
-Han kommer, jag känner att han gör det. sa Marie igen.
Jag tittade på henne. Langarkillens eld speglades i hennes ögon som var slarvigt sminkade. Hon hade knepiga men fina ögon, ljusblå med små pupiller. Man blev aldrig klok på dom. Jag log mot henne. Jag tog henne inte på allvar. Jag såg att hon var allvarlig men jag kunde inte ta henne på allvar. Jag gjorde aldrig det. Jag fattar inte vad det är med en del tjejer. Jag kan inte ta dom på allvar. Egentligen tycker jag inte dom korkade eller nåt jag kan bara inte ta dom på allvar. Det är helt okej att ha skoj med dom och så, men så fort dom säger nåt allvarligt och blir så där allvarliga i ögonen så kan jag inte låta bli att säga något. Skämtar med dom så dom blir osäkra eller sura eller vad fan vet jag. Jag bryr mej väl inte så mycket egentligen. Det är bara lite sjukt på nåt sätt. Det konstiga är att det alltid brukar bli såna tjejer jag hänger med. Så till slut e jag nästan taskig mot dom och säger nåt dumt när dom snackar om sitt liv eller nåt. Marie tittade surt på mig.
-Du kan väl tro vad du vill, skiter väl jag i.
Jag skrattade, jag gillade henne ändå. Hon var sig själv. Hon var rätt knepig.
-Jag tror också han kommer, alla snackar om det, kom igen nu din sura jävel! Tosse slog till mig på armen och log mot mig med sina rödsprängda ögon. Linda, hans tjej, var inte där, och därför kunde Tosse röka gräs, som han inte kunde när hon var med för hon hade en brorsa som var helt nerknarkad och hon blev galen om folk höll på med nåt. Speciellt Tosse. Själv tog jag det lugnt med sånt. Jag gillade öl. Falcon.
Jag såg att det faktiskt hade kommit ännu mer folk nu. Fast det hade blivit ganska kyligt verkade ingen vara på väg därifrån. Jag kollade upp på Kaknästornet. Det såg ut som ett rymdskepp där det lyste med sina röda lampor uppe bland stjärnorna. Såg ut som om det var på väg ner för att landa mitt i folkmassan. Gitarren hade slutat spela och nu var det en annan bandspelare som var igång och försökte överrösta våran. Man kunde höra hojar knattra borta vid träden, och jag såg några mc-killar stå och prata och dricka öl. Tosse satt och rullade en till joint. Jag satt bredvid Marie som hade lagt handen på mitt lår. Elden brann fortfarande och det verkade som om flera hade kommit dit för att värma sig.
Plötsligt var han bara där. Han stod framme vid scenen, kanske tio meter ifrån där vi satt. En av strålkastarna lyste fortfarande upp scenen från när banden hade spelat och om inte den lyst hade man inte sett honom.
Folk upptäckte honom inte genast, utan fortsatte att festa, men så fick fler och fler syn på honom, och då blev det tyst överallt. Tosse stängde av sin bandare men den andra lite längre bort var igång och det var nästan det enda som hördes över fältet. Jag visste inte vad det var för något, men fick höra senare att det var Black Celebration av Depeche.
Han stod inte uppe på scenen, utan snett nedanför. Han var klädd i en likadan kåpa som munkarna i hans målningar hade, fast hans hade avklippta ärmar och var mycket kortare, som en jacka. Under såg man att han hade jeans och jumpaskor. Bakom honom hade en av funktionärerna burit in en stor vit duk som var uppspänd på en träram, och lutat den mot scenen. En annan tände en till strålkastare mot scenen där han stod. Han höjde handen mot ljuset och kisade. Han var blek och spinkig. Såg härjad ut på något sätt och ögonen var liksom sorgsna eller nåt. Eller oroliga kanske.
-Fan han ser tärd ut, viskade Marie. Jag la armen om henne. Tosse bara stirrade mot scenen. En hund skällde långt borta.
Han tog upp några långa penslar ur en väska han hade haft med sig, och bredvid honom på marken låg en träskiva med en massa stora färgklickar på. Hans knotiga händer rörde sig avslappnat. Det såg ut som om dom rörde sig av sig själv utan att han behövde anstränga sig. Snabbt som fan började han måla, utan att säga något och utan att knappt titta på oss som var där. Först tog han en stor tjock pensel med svart färg och bara vräkte den på tavlan. Han hade en dunk med terpentin som han blötte en stor trasa med och strök omkring med den på tavlan så att färgen tunnades ut på en del ställen.
Sen tog han en pensel i varje hand, en med gul och en med grå, stod med ryggen mot oss och det såg ut som han bara slängde på färg utan att bry sig. I övre delen av målningen kunde man se att färgfläckarna blev två änglar som kysste varandra, och efter ett tag kunde man se en sån där madonnafigur som höll ett litet barn i famnen. Eldsflammor brann bakom madonnafiguren, och han böjde sig ner för att blanda färg. Naglarna spräcktes mot träplattan när han blandade färgen alldeles för otåligt, och man såg att hans ansikte var fullt av tuschfläckar. Han såg upp mot himlen, mot kaknästornet. Han tog röd. Sen målade han madonnafigurens klänning röd och suddade ut änglarna som kysstes och ändrade dom så att dom höll om varandra istället. Under änglarna och madonnan med barnet målade han en herde med två får, fast han gjorde dom mycket mindre än dom andra figurerna och med liksom brunare färger. Jag såg på Marie. Hon grät. Alla var tysta men folk verkade nojiga på nåt sätt. Det var nojig stämning.
Musiken var fortfarande igång, det var låten World Full of Nothing. Jag kollade upp vad den hette efteråt och jag kan fortfarande inte lyssna på den utan att känna mig konstig. Precis när den där låten gick och han stod och fyllde i några konturer med mörkblått så vände han sig om och såg ut över alla. Hans ögon såg ut som glaskulor.
En kort stund, kanske bara en eller två sekunder, såg han på mig. Han tittade på mig men han tittade liksom igenom mig. Eller förbi mig som om jag inte fanns, eller overklig, som att jag var målad. Som att jag var ett ansikte han hade målat och han tittade på det. Och att han såg alla färgfläckar som blev mitt ansikte. Jag fattar det inte. Men just då så kändes det precis som om jag var målad. Det var som att jag visste att jag var det. Och att han såg det.
Så vände han sig om och fortsatte. Nu målade han lugnare, som om han visste vad han skulle göra men måste vara noggrann. Han fyllde i alla skuggorna med svart och målade över herden så att det bara var två får där nere på tavlan. Han höll på ganska länge med madonnans ansikte. Det rann blod nerför hans armar efter att han hade skrapat sönder fingrarna och naglarna. Han gick bakåt några steg och tittade på duken och det såg ut som att han var klar. Men så gick han fram och målade en skalbagge där det lilla barnets ansikte satt. Så satte han sig ner på huk med huvudet nerböjt mot gräset och verkade be en bön eller nåt. Sen reste han sig fort och tog vad som var kvar i terpentindunken och skvätte det över hela målningen så att en del färg började lösas upp och rinna ner. Han stoppade handen i fickan och tog upp en Zippotändare och tände eld på allting. Han tände eld på allting. Han stod bara och stirrade in i lågorna
Jag minns inte riktigt vad som hände sen. Jag tittade på Marie och Tosse, jag kanske sa något men jag minns inte vad i så fall. Jag kände mig konstig. Jag såg i ögonvrån att han stod och snackade med några av mc-killarna. Nästa gång jag tittade var han borta. Funktionärerna hade släckt elden och plockade ihop scenen. Folk började bryta upp. Musiken från bandspelaren hördes inte längre. Vi satt väl kvar i fem tio minuter kanske, sen gick vi mot tunnelbanan.
Det var den sista kvällen på året man kunde sitta ute, sen blev det för kallt. Gänget sågs inte lika ofta. Jag och Klas blev ovänner senare på hösten och träffades aldrig mer. Jag stack till Göteborg och hörde sällan av någon. Hörde av Marie emellanåt, hon kom och hälsade på några gånger.
Ibland, jag vet inte riktigt, men ibland händer vissa saker. I en speciell tid liksom, som att det är en viss stämning runtomkring, och man kan aldrig få det tillbaka. När man träffar någon sen som var med då är det på nåt sätt helt meningslöst. Det är ändå inte samma.
.
.
.
.
.
Kommentarer
Postat av: Anonym
så jävla svårt att illustera en tid som man var för liten för att få ta del av( när det gäller intressanta saker, som musiken, knulla, supa, testa frihet osv på samma tema)men känslan har man ju lit förbannat kvar och du gestaltar den corny men fint och väl....nice
Postat av: moi
så jävla svårt att illustera en tid som man var för liten för att få ta del av( när det gäller intressanta saker, som musiken, knulla, supa, testa frihet osv på samma tema)men känslan har man ju lit förbannat kvar och du gestaltar den corny men fint och väl....nice
Trackback