Månadens Mästerverk: Kvinnorna Från Avignon av Pablo Picasso, eller: Vad fan ska man göra av skiten?

image83

Ok, här är den. Klipp er och gör solhälsningen. Rör på era feta arslen och spetsa ögonen.
Det är Picasso.
Picasso var i tjugofemårsåldern och bodde typiskt nog i Paris. Han hade haft några svåra år bakom sig, som tjugoåring blev han djupt deprimerad och var mycket fattig (det här vet ni ju redan). Han målade tavlor med Pariserblå. Hans bästa vän sköt sig över olycklig kärlek, en kvinna som Picasso förförde strax efter vännens självmord. Så kan det gå.
Dessutom hade han syfilis och hotades av en permamnent impotens om han inte botades. Han var också på flykt undan socialen efter att han adopterat en trettonårig föräldralös flicka som han sedan haft en "tvivelaktig relation" med. Han hade, kort sagt, som man säger på engelska: "been sliding on his ass down the razorblade and landed in the alchohol river". Med andra ord: han hade satt sin kanske sista potatis.
Men han började till slut få lite konst sålt, så han behövde i varje fall inte svälta ihjäl. Hans tavlor blev ljusare och rosa och en aning bögiga säger en del (rykten gör gällande att Picasso hade homosexuella relationer som han sedan sopade undan bevisen för). Han rökte opium och satt på caféerna såklart. En gång trodde han att han blivit blind. Helt och hållet.

En vacker dag, lite mulen men ändå på något sätt lakoniskt uppsluppen, fick han ett tips av målaren Andre Derain, att gå och se utställningen av afrikansk konst på Museé Trocadero, som just då visades. Det han där fick se grep honom till den grad att han återvände åtta gånger, samt skickade iväg sin kompis för att gå och stjäla några afrikanska skulpturer på Louvren. Ett tilltag som han skulle ångra vansinnigt.
Picasso var även kär, våldsamt kär i en kvinna vid namn Fernande Oliver och de hade träffats en tid.
Fernande var mycket vacker och åtrådd i stadens bohemkvarter. Picasso, som var som han var, höll på att avlida av ohämmad svartsjuka. Han brukade få gå upp tre- fyra gånger varje natt och kräkas ut genom sovrumsfönstret av oro. Han fick svårt att gå ut. Hans rädsla för att Fernande skulle bedra honom fick honom fullständigt i sitt grepp och växte till en rädsla för hela det kvinnliga släktet. Han trodde att varenda kvinna han såg på Paris gator var ute efter att såra och lura honom.
Efter att han tagit emot de afrikanska Louvrenstatyetterna från sin vän (de föreställde två cykelreparatörer) och tittat på dom i några dagar, kunde han läsa i Le Journal att polisen nu letade efter "en liten exentrisk spanjor som stryker runt vid Mont Martre luktandes absinth och opium, som tros vara konsttjuv och dessutom pederast". Picasso blev, kan man ju förstå,helt från vettet. Beskrivningen var ju lika slående som den var livsfarlig emedan den handlade om honom själv, och i sitt sönderrökta huvud som dessutom var hårt ansatt av svartsjukefantasier kunde han inte frammana något mer intelligent än denna arketypiska och tröttsamt slitna fråga:
"Vad i helvete ska jag ta mig till?"
Ja, han gjorde det man brukar göra i situationer man inte helt och hållet behärskar: han började gråta.
Sedan gjorde han det enda han faktiskt till fullo behärskat i sitt liv: han satte igång att måla. Först tog han en stor duk och började på måfå skissa upp några av dom vanliga akrobaterna och späda gossar som han dåförtiden brukade måla. Men han kunde inte koncentrera sig, bilden av de två afrikanska cykelreparatörerna dök genast upp i hans huvud (här ber jag läsaren hålla i minnet att han var konstant påverkad av opiater och absinth).
Dom två statyetterna låg gömda bakom några tegelstenar i ateljens södra vägg, och inrullade i en bit brunt omslagspapper. Till slut tar han fram de gamla statyerna från sin gömma och ställer dom på ett litet bord framför sig. Han blundar och låter skräcken frammana en bild av några nakna brudar. Sedan tittar han på statyerna, tar upp en liten kolbit och drar upp dom första linjerna...

När Picasso några veckor senare målat klart tavlan visade han den för sin vän målaren Georges Braque.
Denne blev bestört och utbrast:
-Men Picasso, det här är ju..
-Ja.. jag antar väl det. Nu är den hur som helst klar. Frågan nu är bara vad man ska göra av skiten..

Ja,
tavlan i fråga hänger numera på Museum of Modern Art i New York, och är en av konsthistoriens mest berömda målningar. Den anses vara upptakten till den sk. kubismen och därmed också indirekt till hela det abstrakta måleriet.
Den som tagit sig till MoMA i New York och på nära håll studerat det stora mästerverket kan förutom den primitiva kraft som tavlan utstrålar även vittna om den speciella doft som den i alla år har utsöndrat. Doften är svår att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. De flesta kännare är dock överens om att den påminner om senapsgas och rosor.

.







*








*




.






.


.

.

Det Fanns Ett Ljus Som Aldrig Slocknade

image126



Top Model på TV, hade spelat in det, jag var för trött för att titta igår. Deltagarna fick make over. Linda började gråta när dom skulle klippa av hennes hår och vägrade, så hon är ute nu. Jag tror nog Hawa vinner. Hon har bäst utseende.
Hon vinner säkert.
Dricker folköl. Golvet i vardagsrummet ser skitigt ut, kanske borde svabba det, jag orkar nog inte ikväll. Det kanske inte är skitigt förresten.. det bara känns så, solkigt på något sätt. Åt en Dafgårds idag från frysen, kåldolmar.. usch vad tråkigt egentligen. Jag iddes bara inte laga mat, det känns så tungt ibland. Köket är så fult också tycker jag. Det är så trist, fula tapeter, gulnade. Jag borde inte röka i köket hela tiden. Det luktar ju mycket också. Fast det känner ju inte jag förstås. Och det är ju inte någon som kommer hit heller.
Jag ska sluta röka inne tror jag. Kan gå ut på balkongen ju. Förutom på vintern, det går inte, det blir skitkallt. På vintern kan jag kanske röka i köket. Med fläkten på, nej fy fan vad jobbigt det känns ikväll. Igår låg jag bara i sängen hela dagen efter jobbet. Med gardinerna för. Läste lite, men jag somnade, kommer inte ihåg vad jag läste knappt. Elinor och jag brukade läsa högt för varandra. Det blir annorlunda då, när man läser högt.
Det skulle vara så skönt att få somna när någon läste högt för en. Nej, jag måste gå ut härifrån ikväll. Någon restaurang. Vid kinarestaurangen nere vid teatern kanske. Där är det lite lugnt. Dom har ju buffé.. fast jag har redan ätit, lite synd.


Ann-Charlotte promenerar i den svala septembernatten. Hon har beige kappa och gråa byxor och lågskor.
En ensam kaja flaxar framför henne några sekunder där hon går. Hon steg av bussen uppe på backen vid biblioteket fast det egentligen var långt ifrån restaurangen men hon ville gå lite genom stan, lite längs ån och titta på folk. Hon tycker om ån. Det enda bra med den här staden tänker hon ibland.
Inne på restaurangen ser det trevligt ut. Varma färger. Marmorbord. Vid entrén finns en bassäng med fiskar i. Personalen ler och hälsar åt henne. Allt är så fint här tänker hon när hon hänger av sig kappan på en hängare vid toaletterna. Inte så mycket folk idag. Hon sätter sig vid ett litet bord. Vid bordet bredvid sitter en stor familj. Det verkar vara flera generationer. Både en gammal farbror och ett litet barn. En kypare med välkammat hår och ett artigt mjukt ansikte kommer fram till henne.

-Friterade bananer och glass, tack.
-Javisst, och något annat?
-Ja.. en mellanöl också tack.

Ja, det är verkligen fint här. Lugnt. Tur att jag gick hit. Det är så varm belysning här. Fina tavlor, det måste vara sidenmålningar, jag har sett att Vuxenskolan ger kurser i sånt. Den där familjen verkar ha det trevligt. Dom kanske ofta går hit. Den lilla flickan måste vara barn till de två unga. Söt unge. Men flickans pappa ser lite bortkommen ut. Han verkar så frånvarande, sitter bara och stirrar ut i tomma luften. Som en staty. Undra vad det är med han. Om han bara visste vad han hade. Att sitta omgiven av vänliga människor som tycker om en. Om han bara visste hur det var att inte ha någon alls. Att sitta här ensam och ful. Värdelös. En ensam trist gammal jävla flata. Ingen chans har jag att träffa någon nu. En vän. Det är försent. Allt är försent nu. Mig gick livet förbi. Förut var det annorlunda, då kändes det spännande. Det kändes häftigt och att jag var på väg någonstans. När Elinor fanns. Ibland hittade vi på saker ihop på semestern. Åkte till Mallorca, vi bodde så fint. En liten trädgård på altanen. Gick ut på kvällarna och alla killarna ville dansa med Elinor. Jag blev stolt. Det var vi mot allt tråkigt, allt tråkigt och vanligt.
Nu är allt tråkigt och vanligt. Det är i varje fall tur att man kan gå ut om kvällarna. Titta lite på folk. Buffén verkar vara bra här. Ska nog gå hit och äta middag någon annan kväll. Helvete, helvetes jävla piss. Varför är jag så jävla ensam varför är det så att en del är så in i helvete ensamma. Det är inte rättvist. Som ett straff mot dom oskyldiga. Det gör ont i själen. Det gör ont i hjärtat och det gör ont i huvudet och det gör ont i fittan. Jag orkar fan inte längre. Det tjänar ju ingenting till att be till Gud för det finns ju ingen Gud. Det finns ingen Gud om man är ensam. Jag har prövat att be men det händer ju inget. Det är bara tomt. Det är bara nästa dag och nästa dag.
Och ingenting ändras ju, jag är ju så tillknäppt. Öppnar mig aldrig. På jobbet går det absolut inte, det är omöjligt att jag ska lära känna någon där. Jag är så annorlunda, och tråkig, jag öppnar mig aldrig men det är ju för att jag är så osäker och för att jag inte har haft någon vän på så länge jag har glömt bort hur man gör när man är glad och öppen och pratar med folk. Det känns som jag är ensam ute i rymden. Fast bland människor. Fan, det blir bara skit idag också. Jag tänkte att det skulle kännas bättre att gå hit. Kanske lite ändå. Nästa vecka ska jag nog gå hit och äta buffé tror jag. Nu är det försent för att se någon film om det var någon på TV. Får väl läsa lite. Nej, jag kanske ska gå hem nu ändå.


Ann-Charlotte betalar och tar sin kappa vid hängarna. Vid bassängen med fiskar i har nu det unga paret med den lilla flickan satt sig och tittar på fiskarna. Det är karpar. Det vet Ann-Charlotte. Hon har hört att det finns karpar i Kina som har fina stamtavlor och säljs för flera tusen kronor. Hon tittar också på karparna. Dom simmar runt i det grumliga vattnet.
Dom ser ut att må dåligt. Inte så konstigt, inte mycket plats dom har. Det här är inte naturligt för dom. Dom skulle inte vara här. Dom hör hemma någon annanstans, skulle vara bättre om någon släppte ut dom i ån. Dom hör hemma i ån. Vilket djurplågeri egentligen att tvinga fiskar att simma sådär i en liten grumlig liten bassäng. Bara för att folk ska titta på dom. Människor som har det bra och kan äta på restaurang.. vilket vidrigt ställe egentligen.

Plötsligt står hon inte ut med att titta på karparna längre. Hon står inte ut med att se sig omkring i den varma belysningen och på heltäckningsmattan och dom blanka stolarna och på personalen med sina vänliga leende ansikten och på alla gästerna som sitter och äter och skrattar och har trevligt och karparna simmar i det grumliga vattnet och kan inte ta sig någonstans. Hon går fort ut genom dörren utan att vända sig om och när hon kommer ut på gatan märker hon att det har blivit mycket kallare än när hon gick in. Hon går till busshållplatsen för att åka hem.
Himlen är strax på väg att mörkna. Kyrkans två stora torn har blivit till vassa svarta siluetter, några kajor flyger runt det ena tornet, förbereder sig för sin runda över staden. Kastanjerna nere längs ån ser ut att ha somnat, blivit till stora mörka massor som susar i vinden. Folk som stannat länge på stan för att handla tar sig hemåt. Allt är gråaktigt och husens fasader börjar bli suddiga.




2


Klockan är ett på natten. Ann-Charlotte går genom centrum som nu är helt tomt på människor. Hon har en gul hink i ena handen och i den andra har hon en yxa. Hon har cyklat ner på stan med yxan och hinken. Hon går över bron nere vid Islandsfallet och vidare mot tågstationen, men viker av till vänster på stora gatan alldeles framför stationen. Det är helt mörkt nu och ganska kallt. Himlen är full av kajor men det syns inte. Bara ett stort svart rassel över hustaken.
Ann-Charlotte tar snabba steg. Efter två kvarter är hon framme vid restaurangen. Ingen människa syns till, inga bilar. Övergångsstället tickar. Hon ställer försiktigt ner hinken, den är full av vatten och man kan se ett långt spår på trottoaren där hon gått och där vattnet skvimpat ut. Hon tar yxan i båda händerna med eggen vänd bakåt, så att det blir som en slägga. Den går rätt in genom restaurangens stora fönster. Först låter det nästan som en kyrkklocka, sedan ett stort kras. Stora sjok av glas ramlar ner och krossas mot stenplattorna, ramlar ner över marmorbordet vid fönstret på insidan av restaurangen och ner över stolarna och heltäckningsmattan. Små glasbitar flyger i luften. Sedan blir det tyst och man hör tickandet igen. Ann-Charlotte får en glasskärva rätt över armen. Den skär upp ett snitt i kappan och ett sår i armen innan den faller vidare mot marken och exploderar. Blod på trottoaren och blod på kappan.
Hon klättrar in genom öppningen och hon skär sig på flera ställen. Hon har druckigt några öl hemma, kanske lite dumt tänker hon. Det spelar ingen roll, hon får ta hand om det sen. Måste skynda sig nu. Hon glömde hinken så hon får gå tillbaka ut på gatan och hämta den, spiller ut mer vatten. Äntligen kommer hon fram till bassängen. Hon kavlar upp armarna. Det gör ont i högerarmen där hon skurit sig och blodet droppar ner i det grumliga vattnet. Försöker få tag i en fisk men den smiter undan. Vattnet är ljummet och behagligt. Röda moln svävar ut från hennes underarm och färgar vattnet. Till slut får hon tag på en karp, och lägger den i hinken. Och så en till. Det är krångligt och tar längre tid än hon trodde. När hon är klar får dom nästan inte plats i hinken, dom försöker hoppa ut hela tiden och hon får lägga kappan över som ett lock. Det börjar susa i huvudet. Hon känner att det blöder på flera ställen.

Ann-Charlotte bär hinken med kappan över i båda händerna. Yxan har hon glömt att ta med sig. Det känns tungt att gå. Hon har skurit sig någonstan på benet och det värker förskräckligt i armen. Ett spår av röda prickar följer henne i natten. Hon går mot ån. När hon kommer fram är hon fullständigt utmattad. Hon ställer ner hinken och måste ta stöd mot räcket för att inte falla ihop. Det känns som hon ska svimma, hon ser ner i det svarta vattnet som rinner under henne. Glittrande ljusa fläckar från gatljusen rör sig rytmiskt i strömmarna.
Hon tar bort kappan och slänger den på marken, den är nersölad av blod och vatten. Fiskarna rör sig knappt nu, först tror hon att dom har dött, men de lever. Hon sträcker ner händerna och tar en karp och håller upp den framför sig. Den röda belysningen från biografen på andra sidan ån speglar sig i fiskens blanka fjäll. Hon släpper ner den i vattnet. Det är ett långt fall, och hon ser inte vad som händer men fisken fösvinner i alla fall, den verkar ha klarat sig. Hon fortsätter med nästa. Det går runt i huvudet och hon börjar se suddigt. Orkar knappt lyfta armarna. Då hörs ljudet av en bil som närmar sig. Hon kan inte uppfatta hur nära ljudet är, men snart ser hon ett blått ljus lysa upp marken. Hon skyndar sig med karparna, bara två kvar nu. Hon håller på att falla ihop. Tar upp en fisk men tappar den på kullerstenarna där den ligger och rycker med stjärtfenan. När hon ska plocka upp den halkar hon på dom blöta stenarna och slår käken i marken. Det känns som något går sönder, orkar inte resa sig. Hon hör ljudet av en bildörr som öppnas. Hon boxar till fisken så att den glider över kanten och ner i vattnet, så tar hon grepp med båda händerna om hinken där den sista karpen ligger och försöker välta den i riktning mot åkanten. Det blåa ljuset är starkare nu. Hon hör fotsteg.
Det där ljuset, det där blåa ljuset det är ljus från en polisbil. Det måste vara polisen. Måste välta hinken nu. Det blåa ljuset.. det är polisen, dom är här nu.. Jag känner mig så svag i armarna. Ljuset. Det är polisen. Nu kommer dom och tar mig, fan jag kan inte resa mig.
Nej. Nej, det är inte polisen. Det är inte polisen och det är inte blåljus.
Det är inte polisen och det är inte ljudet av fotsteg det är ljudet av änglavingar. Måste välta hinken nu. Det är inte fotsteg, det är änglavingar. Det är inte polisen och det blåa ljuset är inte blåljus och det är inte fotsteg det är jävla änglavingar. Det är änglavingar. Snälla hink.. Det är inte fotsteg, det är inte fotsteg, det är inte fotsteg..


Nej Charlotte, det är inte fotsteg.
Det är änglavingar.

Haiku for the L5


Rymdfärjan Baal 2
har försvunnit ur radarn
någonstans hörs ett skratt





Över marsfälten
solens piskande strålar
och ett dån från Zass-landaren


image124


Sci-faiku är fenomenet alla måste älska; den moderna science-fictionvarianten av den gamla japanska diktformen haiku. Med rötter i japansk dikt från 1400-talet borgar den minimalistiska, enkla lilla formen för ett koncentrat av det skildrades essens. En smakfullt och välkomponerad sci-faiku lämnar inte mycket kvar att önska. Mer än så behövs ej.
För den intresserade kan vi rekomendera sidan scifaiku.com.





Sun rising over gas giant
Silent rocket passes
to terraform space beyond






Exploring abandoned saucer
careful
not to disturb the eggs


image123image125

Sunshine In Land Kaos


Årets lujklapp!

image116image117image118

image119


Äntligen här! Staffan Westerbergs omåttligt populära barnprogram 'Vilse i pannkakan', nu på dvd!

Nu väntar vi bara på att gamla julkalendern 'Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus' (Lillstrumpa och Syster Yster) och 'Med örat mot jorden - ett musikaliskt rymdäventyr' också kommer. Sistnämnda gavs ut som LP 1980 och innehåller en hisnande skräckhistoria för barn och musik av
Thomas Wiehe och en del sång av Turid...

Här dansar en yngling på tjugofem med en pigg gamling
här dansar yngre och äldre ihop i denna brokiga samling
här dansar en unge både tango och vals
med en som inte finnes alls
här dansar en flicka med sin mor
som dog i fjor

Att man är död spelar väl ingen roll bara man vet att dansa
med dom som ej blivit födda ännu här kan alla samsas
Vem här är levande vem här är död
när alla visar samma glöd
Ja snart ska man dö och sen födas igen
så får jag lov min vän?

image121



Annars kan man se den gamle gayikonen på nån teateruppsättning ibland, oftast i Stockholm. Här intervju med Staffan på Den Lilles Teaters hemsida. (På danska). Good night!

image120

TJATTER

Jag såg min generations största begåvningar
malas ner och stöpas till felande bitar i det gråa puzzlet,
tjugofemåriga söderkillar
i t-shirts och Nike Air Max,
sitta fast i timtal runkandes framför internet
på jakt efter det fulländade slutgiltiga ansiktssprutet,
en passionerad älskare med smutsiga glasögon
satsa allt han ägde på hästen
med vackrast namn
och förlora,
jag såg vässade påfåglar i paradiset
bland blinkande stroboskop
maktlösa se det magiska undret
försvinna långt bort
ifrån världens minsta storstad
alla var där
men inget hände,

jag såg attackskepp som brann vid Orions skuldra,
c-strålar glittra i mörkret vid Tannhauserporten
brandgula blad ramla i luften
ett brinnande hjärta förkolnas och mot min vilja stor
litteratur växa fram,
jag såg en blixt av kärlek
jag såg en blixt av kärlek
gatstenar svärma över en folkmassa
och myllret av färgglada studsbollar i solsken,
den overkliga verkligheten
på TV, och en dvärg dansa på en upplyst scen,
jag såg en dödsdömd önska ett Happy Meal,
vuxna medborgare med vilsna barnansikten
förbruka sina femton minuter av frihet,
dom små gula pyramiderna
varje vinter lysa upp natten
för ett folk berusat av stress,
jag såg Fadern och Sonen snöpas
i den Heliga tidsandans namn
och Profeten porträtteras
av medelklassens martyrer
och obönhörligt fortsätter allt,
jag såg röken ringla upp
från den eviga cigaretten
och än en gång såg jag
det sällsamma ljuset i ögonen
hos en människa som vet
att hon är hjälplöst förälskad,
och ett våldsamt begär inom mig
blev tillfälligt stillat,
jag såg den vackra lilla flickan så långt hemifrån,
skära sig i hjärtat gång på gång

skära sig i hjärtat gång på gång,
jag såg ett mobboffer
mobbas av mobboffer
och under ruset av LSD såg jag
lösningen på mellanösternkonflikten
i chiffret av skator i en nyponbuske,
såg skuggan av ett barn mista skuggan av en far
på skuggan av en sjukhussäng,
såg människor som upplevt två världskrig
sakta smälta bort
i kommunens aprikosfärgade matsal,
och flacka med blickarna,
liksom ursäkta sina existenser,
jag såg wildstyleburners från 80-talet
vittra sönder i solen och glömmas bort,
såg Sveriges första kvinnliga stadsminister
byta ut sina vänner mot makt
i ett försök att återerövra sin själ,
en kropp i en sönderriven klänning
gå hem genom en stad om morgonen,
vreden och sorgen
bakom lager av gladpack,
skymten av gränslös skräck
innanför en järnring
av kontrollanter som gjorde sitt jobb,
jag såg medlemmar ur den högsta kasten på Jorden
samlas kring stora platta TV-skärmar
och andaktsfullt bevittna
en högupplöst obekväm sanning,
såg landets alla hemlösa leta förgäves i containrar
och papperskorgar efter stekta sparvar,
såg vita heterosexuella medelålders män,
och en kamel dansa samba
genom ett nålsöga,
såg mina vänner göra allt för att förlora
partier av Texas Hold'em
där insatsen var tid,
såg mina vänner göra allt för att fördriva
mysteriet och uppdatera sin status,
jag såg det rätta svaret i fel ruta,
en modern kvinna förstöra sin älsklingslåt,
jag slöt mina ögon och såg lysande trådar spridas
från centrum av mitt inre och ut i universum
omsluta allt i pulserande
rytmer, öppnade mina ögon och såg
inredningstips, reserepotage
och Andreas Bagge på en löpsedel
uttrycka ärlig förtjusning,
människor förvandlas till avfall
i miljarder av pixlar,
porten till erotikens palats
stängas med en viskning
jag såg världens kulisser brista och rasa samman,
speglingen av allt vi gör varandra i ögat på tjuren
som dödade matadoren Vicente Girones,

du föddes för att älska ädelstenar
för att se dom hastigt
blåsa bort ur din hand
nu drivs du av saknad,
den driver dig
som vinden över klipporna
driver en ängel
som sårat
sina vingar

och jag såg
att alla dessa ögonblick
var förlorade i tiden
som skratt bland måsar
i solen.



































*

Cheech Wizard


image109

Vill bara slå ett slag för serietecknaren
Vaughn Bodé; denne märklige snubbe som var med och drog igång amerikansk underground-seriekultur 1963. Gjorde sköna album som Junkwaffel och Deadbone och uppfann bl a figuren Cheech Wizard - mysigare än självaste Musse Pigg. Producerade grejer fram till 1975 då han -endast 34 år gammal - dog i ett mystiskt sexuellt experiment som gick snett.
Kolla in hans son Mark Bodé's hemsida eller besök din lokala seriemagasinförsäljare för vidare paprika.

image110hans son Mark: image111

image112image113 
image114

image108