Utan titel

image128



image130



image131



image132



image133


Fotografier av okänt ursprung. (Se till att ha ljudet påslaget)

Månadens Mästerverk: Hedlandskap Med Vagn av Carl Fredrik Hill

image127



Vintern 1877, strax utanför Paris, sitter en intet ont anande målare vid namn Carl Fredrik Hill i en hästdroska tillsammans med vännerna Hjalmar Sandberg och Wilhem von Gegerfelt. Hill tror, efter vad vännerna sagt, att dom är på väg till den blivande Världsutställningen. I själva verket styr vagnen mot Dr Blanches psykiatriska klinik i Passy, där vännerna har ordnat en plats åt honom.

Hill verkar uppspelt, han kliar sig ideligen uppe på huvudet, och far runt med blicken.
Några veckor tidigare har han spenderat en nyårsafton i ensamhet i sin vindsateljé. Han har arbetat i ett vansinnigt tempo för att få ihop målningar till Världsutställningen, ambitionerna är höga. Han har lånat en "fabulös" summa pengar av en älskarinna i staden. Nästan alla pengarna har han köpt oljefärgstuber med Pariserblå för. Vad som hänt med resten av pengarna är oklart, han själv hävdar att han sytt in dom i hatten. Från ateljén om nätterna har grannarna kunnat rapportara om höga rop och hundskall. Helt klart är att Hill är i obalans. Där han nu sitter i vagnen är hans tal en aning forcerat. Han talar om sin far.

-O, han var från wett och sans den karln! utbrister Hill, han sänker rösten och fortsätter .. o, ja han var en stor man. Han hatade vokaler min far. Fader.. herregud (Hill tar sig om huvudet).. det trycker så förebannat om hufvudet... som voro det eld däri.
hans ögon är blanka, han stirrar tyst ut i vinterhimlen ett ögonblick.
-Nå säg, Carl Fredrik, vad anser min herre om Swea Rikes representanter i Paris? frågar von Gegerfelt för att få Hill på andra tankar.
-Ja, der äro skitskallar och huggormsföda, emedan de anbringa sin färg med ett måttligt temperament. Själv brukar jag gå tillväga så, att jag tar sats och krossar pannan min mot kaminen.. ja, sedan målar jag himlen med hjärnsubstans, ja fina nyanser det finns i.. herregud, mon Dieu, ah non! utbrister Hill, berättade jag när jag kastade mig framför en spårvagn i Lyon.. har dom spårvagnar där förresten..? ja, hur som helst, jag vet inte vad som flyger i mig ibland. Jag får sådana infall. Djäfvulen vad det bränner i skalpen, hafva jag månne ett ljus i hufvet, ljushufvud.. Ha! Nej, hörrni, måleri äro allvarliga saker. Det vet jag, och jag skola öfverträffa både Rembrandth och Lars Norén. Och hur? Jo, med sand allena. Sand är min metod, ja, metod måste man ha. Allt hänga på metoden, så sade far.. fan, västen sitter.. ja, som sagt metoden, när jag var i Fontainebleu och målade en strand i skarpaste soljus... En vacker sak minsann, men jag hade bekymmer med himmelens toner. Ja! Så jag förspillde inte en sekund mina herrar!
Hill flyger plötsligt upp från sin plats och är nära att ramla av, då Sandberg bryskt tar tag i hans rockärm och trycker ner honom på kuskbocken.
-Men för Guds skull karl!
-.. inte en sekund alltså, jag tar en näve sand och med all kraft slänger jag den i ögonen, och se! Jag öppnar mina ögon, ja smärtan äro obeskrifvlig, men genst ser jag vad som behöfva göras, terra di siena och asfalt.
Sedan satt den där. Men vet ni ibland när jag står där i landskapets vidder , och försöker att exakt afbilda naturen tänker jag som så:
Det finns en skefvhet i werlden. Denna werld äro skefv.
Ingenting äro wad det synes vara och icke desto mer wad som plägar talas om. Irrbloss äro allt som kommer mig förbi.
Hill tar av sig hatten och sänker blicken som under en begravningsceremoni.
-Irrbloss äro tillvaron. Religionen äro svag i människan. Kyrkan skulle aldrig ha skilts från stat. Se var vi hamnat nu. Irrbloss, ingen finner mening i någonting. Ära och pengar äro allt wad som räknas. Och vetenskapen äro skefv den också. Wad veta de? De som veta, ja.. Min far, det var en lärd man. Jag hade ihjäl honom! Herregud!
-Vad säger ni? Vem talas ni om? Sätt er ner är ni snäll, ni kommer att dräpa er själv..
-Ja det vore så gott det, min far, jag dödade honom.
-Lugna ner sig nu Carl Fredrik, inte har du dödat någon.
-Jo, min far! Jag dödade honom. Han dog av sorg, jag gjorde honom så besviken. Jag ville bli målare jag.
O, dessa händer äro icke en målares händer de äro en mördares. En mördares! ..O, mitt hufvud, har herrarna möjligen lite vatten, jag blir liksom förryckt, det trycker så. Nej, mina vänner, jag skall säga er, det äro werlden som är förryckt. Kärleken mellan kwinna och man. Det är i sanning en sorgelig sak. När skola de mötas. Vi håller på att förtära vår enda jord. Vi styres af galningar som förtär vår jord.
Hill far upp med blicken och sveper över landskapet.
-Jag tror bestämt att denna droska äro på väg till helvetet.
Sandberg och von Gegerfelt sneglar på varandra.
-Raka vägen till helvetet. Werlden alltså, werldens droska. Men gott mod mina herrar. När jag stod i Barbizon och målade en flodmynning helt i gröna toner. Då slog det mig... då Slog det mig.. att intet i denna werld äro mjukare än vatten, men intet finns som öferträffar det när det gälla att bryta ner stenar och stora klippblock. Så är det. Det svaga vinna öfver det starka. Det mjuka ofver det hårda, ja sånt lär man sig när man målar flodlandskap. Men detta vet ju envar. Men vem lefver därefter? Skefv äro denna werld, det ser man när man betrakta den.Och en dag skall jag blifva konung i denna skefva werld och den dagen tar jag på mig werldens skefvhet och då ställer jag den tillrätta igen. Och detta är egentligen en enkel sak, jag använder lod, som de gamle.. Men desto skefvare äro den. Ingenstans finner jag ro.. Jag kastas mellan olika sanningar och läror. Ena dagen är jag muselman, den andra Hitler tjo pang! Hill slår till von Gegerfelt hårt över låret.
-Men det var ju sant, Hill sänker rösten till ett mummel nästan, sanningen den plägar ju som bekant låta som en motsägelse..
-O, dessa ögonblick som äro förlorade för alltid!
Hill lägger händerna i knät och stirrar rakt framför sig.
De tre sitter länge tysta, och vagnen far fram över den snötäckta heden.

Its So Fresh I Can´t Take It