Barndomens psykedeliska upplevelser del 1
Det var en slags visuell självtillfredställelse kan man säga.
Jag var redan som barn bildintresserad och ritade ofta och höll på en hel del med små lekar med synen och ögonen när jag inte hade bättre för mig. Jag har inte tänkt så mycket på det och skriver detta till viss del för att själv dra mig till minnes mera noggrant och kunna notera alla detaljer i minnena och få en bättre bild av det hela.
Angående ögongnuggningarna:
Jag använde de hörn av handflatorna där en rundad mjuk muskel sitter, där tummen är förankrad i handen. Den rundningen passar perfekt i ögonhålan, som vore den gjord för ändamålet.
Först när man satte händerna till ögonen blev det alldeles svart och man vilade ögonen från allt ljus, - bara detta är mycket skönt och behagligt. Mörker rådde och försökte man ”titta” efter något så var allt svart bara och det enda man såg var det man i bildform föreställde sig för sin inre syn dvs det man tänkte på med flit eller det man råkade komma att tänka på. När man sedan gnuggade ögonen så dök det upp förbluffande syner som man inte kunde rå på med viljekraft. Syner av psykedelisk art med vackra färger som skiftade i övergångar ju mer man gnuggade, samtidigt som organiska och geometriska mönster framträdde och rörde sig. Färgerna var lysande och starka och mustiga men samtidigt dova och nästan ”svarta” på nåt vis, och ofta dök det upp schackrutiga böljande former och andra spetsiga och kantiga mönster påminnandes om knippen av blixtar, ljungeld eller fyrverkerier, alltid symmetriska i det hela. Synerna stegrades i ett slags crescendo från svart genom andra varma färger; rödviolett, brunt, rött, orange till gult och ljusgrönt neonaktigt, eller i alla fall det inre ögats dova varianter av dem. Samtidigt som ett myller eller plotter av något som kan liknas vid ett gnistrande kulregn av småformer vällde över synfältet som vore det en sjudande brygd man stirrade in i förundrandes över de otaliga bubblornas fräsande väg upp till ytan eller tusen larmande fåglar uppskrämda ur buskarna av ett skott eller hundskall, vilt flaxandes ibland gren- och lövverk.
Till sist gjorde ögonen rent fysiskt något ont och ömmade och man kunde inte gnugga mer och kulmen var nådd och det fantastiska slutets allra mest extatiska syner drog sig snabbt tillbaka och följdes av den yttre verklighetens ljus som starkt och vackert trängde igenom ögonlocken och fick mörkret att vika undan allt emedan de sista irrblossen for ut ur seendets ytor likt yngel i en vattenpuss. Först kisade man tunnt mellan ögonlockens suddiga kanter och ögonen kändes skönt avslappnade och trötta och simmiga som vore man nyvaken. Och efterhand återhämtade de sig alltmer och man gläntade mer och mer på locken och fick till sist sin klara skarpa blick tillbaka. Och allt var igen som vanligt med naturens eller rummets belysning, färger och rörelse.
Hela förloppet tog endast ett par sekunder men gav en spännande resa i en annan värld i ett klarvaket tänkande och noterande tillstånd. Det var bevis för att andra verkligheter var möjliga och detta gav bränsle åt fantasin och utvecklade föreställningsförmågan och därmed skapandet.
Vackert skrivet! Känner igen mig totalt :)