Rauschenberg
Mera film: Mirrorman vs Robot Alien
Satte mig idag för att göra research på cosplay och skriva nåt om det. Men jag förirrade mig härute och tiden rann iväg och nu hinner jag inte skriva desto mer. Lägger så det spännande arbetet på framtiden (som så mycket annat) och publicerar istället denna häpnadsväckande fight mellan Mirrorman och Robot Alien!
Film
En miljard minnesmärken i framtidens hemvist
Vår man i Berlin, Örjan Rodhe, kommer här med en färsk rapport därifrån.
Förutom att vara den påstådda framtidens hemvist, med electrokonstnärer och falafelavantgarde, så är Berlin givetvis även historiens hemvist. Det är en stad som ligger inklämd mellan ovanligt mycket historia och ovanligt mycket framtid. Här tre av mina favoriter bland Berlins försök att hantera sin historia.
Det mest berömda av de moderna minnesmärkena i Berlin är det över förintelsen av Europas judar. Det är ritat av den arkitekten Peter Eisenmann och har väckt stor uppmärksamhet alltsedan det började byggas år 2003. Att göra ett minnesmärke över förintelsen tycks omöjligt, och att göra det i den tyska historiens hjärta - Berlin - gör det inte enklare. Eisenmann gör det dock bra. Mellan Potsdamer Platz och Brandenburger Tor har han låtit anlägga ett stort fält av block. Fältet är stort som några fotbollsplaner och täckt av 2711 stycken solida metallblock som mäter dryga 1 x 2 meter i yta och har en höjd mellan någon decimeter och ungefär tre meter. De tyngsta väger 16 ton styck. Mellan dessa block går smala räta vägar där besökarna irrar runt. När besökaren närmar sig fältet ser blocken ut att vara låga, så att man utan problem kan se över dem. Men när man träder in mellan dem märker man att marken går nedåt medan blocken blir högre och högre. Effekten blir att man snabbt försvinner ned under ytan, ensam mellan de höga tunga järnblocken. Det blir mörkare och stadens alla ljud försvinner, temperaturen sjunker. Som att försvinna ned under vattenytan. Man ser andra besökare skymta till mellan blocken och högt däruppe ser man himmelen. Man känner sig liten. När man närmar sig fältets kanter stiger marken och man är snart ovanför ytan igen, ljuset kommer tillbaka. Runtomkring sig ser man staden och människorna, man är inte längre ensam.
Det hela är mycket stort, tungt och bra, samtidigt som det på något sätt är mänskligt. Endast en mycket liten metallplatta i ena hörnet av fältet upplyser om att det är till minnet av förintelsen, det är något alla ju ändå vet om.
En annan bra del av Berlins historierepresentation är stasimuseet. Den östtyska säkerhetspolisen var en enorm byråkratisk apparat som genomsyrade hela staten och samhället. Museet över detta ligger i ett dystert kvarter av höga betonghus som alla hörde till stasi. Det är en dyster plats där det alltid är mulet och kallt blåsigt. Det finns inga skyltar om något museum, men utanför vad som kallas "Haus 1" står det något om forskning och minnesplats. Där går man in och vet inte riktigt var man är, men man betalar en entréavgift till de två tanterna som sitter bakom en lucka. De är korthugget sura och vägrar ge mer information än vad man tvingar av dem. Även om det väl antagligen är precis tvärtom, så känns de väldigt mycket som gamla stasiagenter. Själva utställningarna och lokalerna är svårförståeliga och mystiska. Är man påstridig mot tantagenterna kan man få låna ett häfte som ska guida en genom museet, men kartan där verkar inte stämma överens med lokalen man befinner sig i. Det hela är kafkaartat och förvirrat. I några av rummen finns en utställning med skrivmaskinskrivna texter som är svåra att förstå vad de försöker säga, vem är det som talar här? Till vem? Det visar sig efterhand vara en utställning som gjordes av stasi själv för att förklara något om organisationen och dess arbetssätt för sina egna medarbetare. Nu ställer man alltså ut själva utställningen. Där går man runt mellan rummen, indragen i något man inte riktigt vet vad det är, fången utan att veta reglerna. Men här finns också mycket strålande klar och bra information, och framförallt finns här alla underbara prylar. Minikameror i rockknappar och mikrofoner i blomkrukor. Portföljgevär. Alltihopa är egenhändigt hopknåpat och visar på en outsinlig uppfinningsrikedom. Och så finns här den gamla stasi-chefens eget kontor i mörk statlig 60-talsdesign, samt en detaljerad skiss över hur han ville ha sin frukost serverad - den exakta placeringen för ägg, bröd och kaffe på frukostbrickan. Väl värt ett besök.
Idag finns här i det stora dystra stasikvarteret förutom museet så även västkapitalismens
storföretag, Erikson t ex. Dessa byggnader ser fortfarande väldigt hemliga ut och är omgärdade av aggressiva förbudsskyltar som på något sätt knyter ihop säcken.
En dagsaktuell historiepolitisk fråga är den om Kochstrasse/Rudi Dutschke Strasse. För någon månad sedan var det folkomröstning om namnet på denna gata. Resultatet blev att det som nu heter Kochstrasse kommer byta namn till Rudi Dutschke Strasse. Han var förgrundsgestalt i 68-rörelsen, provocerande och rätt rolig, men blev skjuten av någon galning. På så sätt hann han aldrig bli gammal och borgerlig utan är evigt ung rebell. Poängen här är att Axel Springer-koncernen, som äger hälften av tysk media, blev anklagad för att genom sina hatkampanjer i pressen ha hetsat fram det här mordet på Rudi Dutschke, vilket ledde till gatustrider utanför deras huvudkontor. Ett huvudkontor som ligger på just den här omröstade gatan. Så nu 40 år senare hamnar plötsligt Springer-koncernen på Rudi Dutschke Strasse. Och den borgerliga tidningsmagnaten själv har en gata han med, Axel Springer Strasse, som går just där och kommer att korsa denna Rudi Dutschke Strasse.
Det hela är väldigt berlinskt: våldsam politik, lager av historia, att de olika delarna av historien förhåller sig till varandra och alltihopa möts i en gatukorsning av huvudfiender. Plus att det fortfarande är omstritt och levande. Och att staden är full av en miljard minnesmärken.
Örjan Rodhe, Berlin.
Veckans Mästerverk: Psykopatens ficklampa mot Intets jet: Baren på Folies-Bergère av Édouard Manet
Édouard Manet kom från en välbärgad familj och var en mondän herre i det sena artonhundratalets Paris. Han gick alltid elegant klädd enligt dåtidens mode, och umgicks i fascionabla kretsar vilkas moderna liv han hade som ambition att skildra i sina målningar.
Det är märkligt, att denne lite kokette målare lyckades göra konst av en så hisnande och olycksbådande art.
Denna målning, som var hans sista stora komposition, uppvisar en skoningslös skönhet.
En målning av bitter choklad och parfymerat vatten. På samma gång livlig och larmande och kusligt iskall. Som ett glas blod, kastat genom en stjärnklar natt. Som en Ondskans Matisse. Manets pupiller är svarta hål varifrån inget någonsin återvänder, och hans målningar föreställer aldrig någonting. Han målar med en gränslös sorg, bortom all smärta, flyhänt och exakt.
Han är artonhundratalets tvetydiga svar på Andy Warhol. Han vet vad det innebär att på pricken lyckas fånga sin tid och den verklighet man älskar så innerligt, för att upptäcka att den är platt som ett spelkort, framför en evig stum tomhet. Manet har sagt att han ville måla det han såg, och han är den store och ende impressionisten. Människorna i hans tavlor strålar, men den som vill omfamna barflickan får svart luft i sina händer. Det är verkligheten. Den stimmiga lokalens gäster fladdrar till i intet. Som påskjädrar i december. Som ädelstenar strödda över en sammetsduk, inför en tigande diamanthandlares dömande blick. En berömd målare har sagt att svart är alla färgers drottning. Manet hanterar svart med samma skärpa som liemannen svänger sin klinga.
Édouard Manet beundrade de Spanska målarna. Detta är logiskt, då denna tradition föga gjort sig känd för vare sig barmhärtighet eller okontrollerade känsloutbrott och vars folk i sin livssyn frammanat ordspråket ”todo es nada.” Manets andra kända tavlor, som Frukost i det gröna och Olympia, är även dem utsökt vackra och suggestiva kompositioner, men motivvalen kan idag kännas en aning daterade och programmatiska.
I Le Bar des Folies-Bergère finns det inga ursäkter längre, den får betraktaren att tappa ansiktet, under sin svarta cylinderhatt. Manet är måleriets spader ess.
Ubu och Calder
Här t ex från Ubuweb, mobilens uppfinnare Alexander Calders dockcircus (cirkusen byggdes 1926-31 och filmen är gjord 1961 med konstnären själv vid ratten; den är 19minuter lång och helt fantastisk!) :
Oh, the thinks you can think if only you try!
"I get all my ideas in Switzerland near the Forka Pass.
There is a little town called Gletch, and two thousand
feet up above Gletch there is a smaller hamlet called
Uber Gletch. I go there on the fourth of August every
summer to get my cuckoo clock repaired. While the
cuckoo is in the hospital, I wander around and talk to
the people in the streets. They are very strange people,
and I get my ideas from them."
- DR. SEUSS
Ecole des Refuses
No poet, no artist of any sort, has his complete meaning alone. His significance, his
appreciation is the appreciation of his relation to the dead poets and artists.
-- T. S. Elliot, 1919
Det lär väl knappast undgått er, att en ny undergroundrörelse på senare år vuxit fram inom konsten. Jag talar förstås om det akademiska måleriet, denna skräckinjagande böld på konstvärldens karta, som alltjämt växer och hotar att spy ut sitt uråldriga innanmäte över de svartklädda galleristernas vita väggar. De akademiska målarna söker sig tillbaka och försöker lära sig av de gamla mästarna för att kunna framställa utrycksfull och relevant samtidskonst. De får inte tillträde i de fina salongerna och bespottas ivrigt av såväl etablissemanget som av konstskolorna. Motståndet till trots har det nu startat en skola i Stockholm som lär ut måleri och teckning efter metoder som uppräthållits ända sedan 1400-talet, bland annat studier efter antika gipser och intensiva anatomistudier:
http://www.ateljestockholm.se/
(här kan du se hur skolans lärare i direkt nedstigande led är sammanlänkade med självaste Leonardo da Vinci enligt traditionen lärare/elev)
Detta är den första skolan av det här slaget i hela norden, den är på tre år och är ej CSN-berättigad. Men faktum är att en offensiv lobbykampanj har startat för att få in denna konstskola på de etablerades scen. Kampanjen sträcker sig från gräsrotsnivå bland en växande ström av missnöjda konststudenter som anser den nuvarande undervisningen på såväl förberedande målarskolor som högskolor undermålig, och ända upp till samhällets toppskikt. Utbildningsminister Lars Leijonborg ska ha kontaktats. Enligt tillförlitliga källor beräknas utbildningen vara CSN-berättigad till nästa år, och inneha högskolestatus inom två år. Vi på Mynningen, som alltid är på hugget när det gäller spännande saker inom konsten och livet, följer naturligtvis händelseutvecklingen med största uppmärksamhet!
Matti Kallioinen på Milliken
Jätteskoj utställning! Gå och kolla fort:
"Milliken presenterar Matti Kallioinens första soloutställning, The Future.
Matti Kallioinen har länge arbetat med frågeställningar kring verklighet och
fiktion. I 'The Future' tar han upp teman som Science fiction och
Artificiell Intelligens och behandlar dessa i en serie nya verk bl.a.
Supreme Being, The Enchanted Forest, The Gentle People of Utopia.
'The Future' visar Kallioinens framtidsvision i form av teckningar, ljus-,
ljud- och videoinstallationer som fyller hela galleriet. Installationerna
består av lekfullt utformade, målade eller ljussatta skulpturer som ofta
animeras med projektioner av talande ansikten eller filmer som liksom en
kristallkula låter betraktaren se in i en annan tid, ett annat tillstånd.
Med artificiellt framställda röster och musik vill installationernas
invånare berätta för oss om framtiden.
I 'The Future' funderar konstnären kring 'Den teknologiska singulariteten',
d.v.s. den tidpunkt när den artificiella intelligensen blivit så kraftfull
att den på egen hand kan förändra förutsättningarna för mänskligt liv bortom
vår egen föreställningsförmåga. Kommer man med hjälp av högt utvecklad
teknologi (som kan analysera människans konstitution på alla nivåer) kunna
försätta människan i total njutning? Är det säkert att njutning måste
upplevas i kontrast till smärta och lidande?
Matti Kallioinens framtidsvision frångår den populära föreställningen om en
'unikt mänsklig kvalitet' som för evigt skiljer ut mänskligt kännande och
upplevande från artificiellt. Är verkligen upplevandet och kännandet,
oåtkomligt för det artificiella?
De verk som visas på galleriet beskriver en framtid där symbios råder mellan
människa och maskin, där det ena är en förlängning av det andra, och
rollerna som användare och redskap övergått i ett ömsesidigt lekande. "
(från pressmeddelande)
Galleri Milliken ligger på Luntmakargatan 78, Stockholm.
http://www.mattikallioinen.com/
80-talet
Här, kära vänner, kan ni läsa om den svenska konstscenen på 80-talet. Ett årtionde då filosofi och expressivt ironiskt måleri stod högt i kurs. Tavlan ovan är målad av den tyske målaren Jörg Immendorff och får sägas ta plats som Veckans Mästerverk. Eller vad säger Ni?
Framtiden är här: Detta är framtiden!
Reactable - en modern modularsynth
Fakta Om Rymden: Saturnus
Då Galilei 1610 första gången riktade en kikare mot Saturnus märkte han, att den ägde ett högeligen bizarrt utseende; han tyckte sig se, att planeten ägde tvenne "öron" på ömse sidor. Under förväntan på tydning av fenomenet tillkännagav han sin upptäckt med följande bokstäver:
Smaisnermiulmbpomtalevmievneugttavras,
vilka, uttydda, skulle innehålla:
Altissimun planetam tergeminum observari.
(Jag har iaktagit att den yttersta planeten är tredubbel.)
Tjeburashka
Ganime
I Japan, där tecknad film (anime) är stort, har flera mindre etablerade filmskapare tröttnat på den höga budget som krävs för att göra tecknad film (för att göra en avancerad film krävs väldigt många animatörer). En ny typ av filmer har då vuxit fram, med enklare, mer sparsmakade animation och som ofta bygger på stillbilder, ibland manipulerade med hjälp av digital teknik. Dessa filmer kallas för Ganime. Den primitiva formen (som iofs inte i sig är ny) ställer höga krav på berättelsen och bildernas kvalitet, och ger en förtätad känsla. Ett intressant fenomen Ganime; i tider då filmer blir alltmer tekniskt raffinerade med dyra produktionskostnader, så finns samtidigt en strävan efter enkelhet.
Här är en sida på japanska om Ganime:
http://www.ganime.jp/
Mynningen feat. Örjan R.: Klara Drömmar
I dessa tider av virtual reality, dataspelsvärldar och hemmabiosystem, kan det vara värt att påminna om några av de kapaciteter som hjärnan besitter alldeles på egen hand. Med hjälp av blott vår egen hjärna och några enkla tips, kan vi nå virtuella världar som har oändligt mycket högre multimedial kvalitet än någon tekniskt skapad dito. Dessa virtuella världar är dessutom gratis och tillgängliga för alla. Jag talar givetvis om våra drömmar. Att drömma är maxat. Men att i drömmen vara vaken och vid fullt medvetande är bortom allt. Lucid dreaming. Det är så otroligt råmaxat att det är märkligt att folk överhuvudtaget håller på med andra saker. Ändå slutade jag själv med det efter några år. Länge upptog dock arbetet med lucid dreaming en stor del av min vakna tid och ännu större del av min sovande tid. Här följer något om dessa erfarenheter.
Lucid dreaming ? på svenska något i stil med ?klardrömmar? ? innebär att man är vid fullt medvetande i drömmen. Det är en aning svårt att förklara exakt vad det betyder för någon som inte själv har prövat det. Nyckeln är att man vet om att man drömmer, men det är bara en del av det. Vissa nätter händer det mig att jag i en dröm kommer på att jag drömmer, men det innebär inte för den skull att jag är vid fullt medvetande. Min vetskap om att det bara är en dröm är dessa nätter bara en ingrediens i drömstoryn, det gör mig kanske modigare och så, men jag är fortfarande fången i drömmen. Att drömma klardrömmar är något helt annat. Det börjar på samma sätt med att jag av någon anledning kommer på att jag drömmer, men sen händer något. Insikten om att jag drömmer får mig att liksom vakna trots att drömmen fortsätter. Ofta, särskilt för den oerfarne klardrömmaren, kommer detta som en smäll ? plötsligt är jag vid fullt medvetande och allt är förändrat. En kraftfull känsla av att ha fått en fri vilja. Jag inser att jag egentligen ligger i sängen, jag kommer ihåg hur det var när jag somnade och att allt omkring mig bara finns i min hjärna. Jag kan föra långa resonemang, göra rationella val och är mycket mer mig själv än den vaga drömperson jag annars är i drömmar. Precis som att vakna, men istället för att lämna drömvärlden så kan man gå runt och undersöka den.
Ofta förändras även själva omgivningen när jag blir medveten. Allt intensifieras. Färgerna blir klarare, allt ser mer verklig ut, till och med mer verkligt än vad saker ser ut i verkligheten. En djupare, tyngre, mer äkta värld. Sinnena skärps, ljud koncentreras, jag kan känna smaker som fyller upp hela kroppen. Att ta på något, känna de olika materialens ytor, allt på ett helt nytt sätt. I allmänhet tappar själva storyn fart, händelserna runt omkring mig lugnas ned och istället går jag själv runt och tittar på alltihopa. Och det är värt att titta på. Och känna och smaka och lukta. Att gå runt där på en plats jag aldrig tidigare varit på, beundra de höga märkliga husen eller de konstiga slingrande växterna, och veta att allt det där bara finns i mitt huvud. Att plocka upp en kotte från marken, studera den riktigt nära, smaka på den. Att gå ner i en källare. Att gå runt ett hörn. Träffa underliga människor och försöka prata med dem. Sex är lockande, men själv har jag inte lyckats något vidare med det. Så fort det börjar hetta till så försvinner drömmen iväg och jag vaknar. För mig var sex i klardrömmar snarare en farlig frestelse som det gällde att avstå ifrån för att kunna hålla mig kvar i drömvärlden. Flyga däremot. Det är oändligt läckert. Lyckan i att kasta sig ut från ett fönster och bara glida genom luften, fram mellan husen och över människorna på gatan, den har jag inte ofta när jag är vaken.
Vissa människor har sådana här klardrömmar spontant. Själv hade jag aldrig haft någon innan jag aktivt började försöka få dem. Det finns flera olika tekniker som man med fördel kan kombinera. Det viktigaste är reality checks. Själv brukade jag räkna antalet fingrar på ena handen. Är de fem stycken så är jag med all sannolikhet vaken. Är de fler eller färre eller ihopgrötade och liksom oräknbara, så drömmer jag. Man kan också använda sig av en lapp i fickan med någon liten text som man tar upp och försöker läsa. Det blir i allmänhet svårläst om man drömmer. Likaså kan man kontrollera om man drömmer genom att titta i speglar eftersom de sällan fungerar som de ska i drömmar. Inte heller brukar lampknappar i drömmar ha någon påverkan på ljuset. Men det där är individuellt, det gäller att hitta en teknik som fungerar för just en själv. Hur som helst. Poängen är att om man när man är vaken gör sådana reality checks tillräckligt ofta, så kommer man till slut även att göra dem i drömmen. Och gör man dem där så inser man att man drömmer, vilket i allmänhet leder till att man blir medveten. Men inte alltid. De första ungefär hundra gångerna jag räknade mina fingrar, så var de fem stycken och helt normala. Jag var alltså vaken. När jag sen äntligen räknade dem i en dröm och fann att de var sju stycken, så blev jag givetvis förvånad. Jag visste om att det var ett tecken på att jag drömde, men tyvärr var jag så tvärsäker på att jag var vaken att ingenting hände. Skulle det här vara en dröm? Det är absurt, jag vet ju att det här är verkligheten. Och så vidare, tills jag vaknade upp i min säng och förbannat svor över att jag hade varit så tvärsäker. Men samtidigt var jag peppad av att jag i alla fall hade räknat fingrarna och stärkt i min ambition att till slut lyckas. Det gäller alltså att öva upp det totala tvivlet. Att verkligen, verkligen fråga sig om det är dröm eller verklighet. Att vara beredd att acceptera att man drömmer om det är vad ens reality check tyder på. Och enda sättet att öva upp det, är att ha det där totala ifrågasättandet även när man är vaken. Man ska räkna sina fingrar fullkomligt öppen för resultatet. Är de fem så fine, men är de något annat så ska jag ta till mig det och inse att jag drömmer.
Och till slut fungerade det. De var ungefär åtta-nio stycken och jag blev totalt medveten. En underbar känsla. Tyvärr blev jag så exalterad över detta att jag vaknade. Så höll det på i veckor av fingerräknande, men till slut fick jag till ett regelbundet klardrömmande och lyckades hålla mig kvar i drömmarna längre perioder. Endast reality checks var emellertid inte tillräckligt för att få det att fungera för mig. Förutom dem krävdes det att jag skrev utförlig drömdagbok. Varje morgon skrev jag genast ned allt jag kom ihåg innan det försvann, även de mest obetydliga drömspillror. På så sätt över man upp sitt drömminne och kommer ihåg mer och mer. Sådan drömdagbok tycks enligt lucid dreaming-forskningen vara något av en förutsättning för framgångsrikt drömmande och jag instämmer. Resultatet tänker jag mig kommer ur att drömmarna genom dagboksskrivandet är närvarande även i det vakna. Gränsen däremellan suddas ut och man inser att man faktiskt lever sitt liv delat i två olika världar. Dessutom kan det få en att se hur vissa platser, saker eller historier återkommer i drömmarna. Särskilt effektivt för mig var att lära mig känna igen en viss drömsk stämning. Hittar man sådana återkommande saker kan man lära sig att dessa är tecken på att man drömmer och bra skäl att göra sin reality check. En teknik som inte var nödvändig, men som för mig ökade chanserna avsevärt för klardrömmar, var att se till att vakna en stund tidigt på morgonen. Det finns väldigt massa forskning om drömcykler och sådant som jag inte ska gå in på här, men konkret innebar det att jag satte väckarklockan på fem ungefär och sen höll mig vaken i en tjugo minuter där i den tidiga morgonen. På så sätt sov jag inte lika djupt när jag väl somnade om, utan var lite närmare medvetandet. Genom att fylla den här morgonpausen med att skriva drömdagbok, läsa lucid dreaming-litteratur och intala mig själv att jag skulle göra reality checks, så ökade chanserna ytterligare.
Med hjälp av de här tre teknikerna ? ständiga reality checks, drömdagbok och morgonvaka ? så lyckades jag drömma klardrömmar nästan varje natt. Men alltihopa verkar vara väldigt individuellt. Det enda generella rådet jag kan ge är att var beredd på att lägga ned lite jobb på det och ge inte upp även om det skulle dröja några veckor innan första framgångarna. Idag är jag för lat för att hålla på med det där aktivt. Framför allt morgonvakorna var svåra. Men jag räknar fortfarande mina fingrar när jag tycker något är misstänkt. En märklig stämning vid middagsbordet till exempel. Då tittar jag ned lite i smyg på min hand, öppen för allt. Oftast är de exakt just fem stycken fingrar där och jag umgås vidare med de andra middagsgästerna som om ingenting hade hänt. Men någon gång ibland är det fler fingrar än så. Då struntar jag i middagssamtalen och går istället bort till fönstret. Behöver inte ens öppna det utan kastar mig rakt igenom det. Flyger ut över nya, oupptäckta världar.
Länkar:
Mycket info finns på nätet. En del är tekniskt och konkret, annat mer övernaturligt. En bra början är http://www.lucidity.com/ (The Lucidity Institute, Palo Alto, California ? auktoriteterna på området) eller http://en.wikibooks.org/wiki/Lucid_Dreaming (wikibok om lucid dreaming).
Fortsättning följer. Då om vad som är bra med klardrömmar och även om några risker.
Stephen Wiltshire draws Tokyo from memory.
Mynningen Annonserar:ÖFA på Reginateatern!
ÖFAkollektivet åter till Reginateatern i vår! Ta chansen att se den
bejublade föreställningen Var god tag plats! med ÖFAkollektivet, på
Reginateatern i Uppsala, 8:e, 9:e och 10:e mars.
Biljetter: ticnet.se
kontakt: [email protected], www.myspace.com/ofakollektivet
Det viktiga är inte vad du gör, det viktiga är att du gör något. Allt
började med ett möte, som blev en webbgrupp, som blev en föreställning.
Konstnärskollektivet ÖFA har peppat varandra sedan dag ett och nu vill
de få dig med sig. Det 24 kvinnor starka kollektivet har skapat
collageföreställningen "Var god tag plats!" för att ifrågasätta, ge
tankeställare och skapa igenkänning. Föreställningen handlar om de val
man gör, om ensamhet, systerskap, kärlek, sex och identitet. Varför och
hur blir vi de vi är? Varför känner man sig så ofta B? ÖFA har viljan
att förändra och visar på styrkan man får av att vara många.
Medverkande: Linnéa Engström, Lisen Rosell, Stina Michelson, Siri
Hjorton Wagner, Katarina Winter, Nadja Hjorton, Amanda Apetrea, Emma
Tolander, Anna Wallgren, Märta Thisner, Britta Persson, Hanna Karlsson,
Caroline Åberg, Frida Hofslagare, Kajsa-Lisa Larsson, Sofi Nyman, Anna
Ehrlemark, Emelie Garmén, Elin Schär, Linda Kardell.
Sagt om föreställningen:
"Ett tiotal skådespelare gestaltar problem som de flesta kvinnor
upplever dagligen, såsom nedsättande kommentarer från killar, dålig
självkänsla och ensamhet, levererat med omväxlande humor, ilska och
ironi." Sydsvenska Dagbladet
"Den feministiska aspekten är i dag kanske mer aktuell och behövlig än
på mycket länge, i ett land som självbelåtet brukar skryta med sin
jämställdhet men som ändå har avslutat en stor valrörelse där allt vad
jämställdhetsfrågor heter har lyst med sin totala frånvaro." UNT kultur
"Jag var kär och varm när det var klart. Missa inte!" Elin Alvermarks blogg
"Själva kallar de det för en collageföreställning. Vi kallar det för en
intresseväckande kulturbukett med ett angeläget budskap." Nöje Fredag
Veckans mästerverk: Origamipresenter från Maja
World Full of Nothing
St. Josef och Kristusbarnet av El Greco
På Gärdet den där kvällen hade mörkret kommit smygande, man kunde till och med se några stjärnor, som om dom hade varit bortresta hela sommaren och kommit tillbaka igen till hösten. Jag hade köpt några falcon, och Tosse hade sin stora bandspelare med sig. Jag var där med Marie som jag hängde med då. Jag var också het på Tosses tjej Linda, fast hon var inte där den kvällen. Någon hade tänt en eld, och två killar sparkade upp glöd som for upp och flög omkring i mörkret. En av killarna hade långt ljust hår och några konstiga slitna byxor. Jag kände igen honom. Jag tror han langade tjack, en av Sachos kompisar som alla är helt slut i huvet. Någon spelade gitarr lite längre bort. Jag gillade inte när folk satt å spelade gitarr så där på kvällen, det sabbade något tyckte jag. Jag vet inte vad det var, men det sabbade något. Men det hördes knappt, musiken från var bandare och alla skrän och skratt dränkte det. Det hade samlats rätt mycket folk, tidigare på dagen hade det varit en gratiskonert med några halvkända band. Det var tänkt att fler band skulle spela senare på kvällen men några hade bangat ur och det strulade med tekniken uppe på den lilla scenen som dom hade fraktat dit. Fast dom flesta hade antagligen inte kommit för musiken ändå, dom var där bara för grejen, liksom. Bara för att det var en av dom sista sommarkvällarna på året, och för att dom inte hade något bättre för sig.
Och så gick det ju rykten om att han skulle komma. Jag trodde det bara var skitsnack förstås, man hade ju hört det förut och aldrig hade han dykit upp. Det var en sån där legend som drogs igång som på rutin bara för att få tiden att gå. Någon påstods ha sett att han var i stan tidigare i veckan. En annan hade hört att han bodde hos nån gammal tjej på Kocksgatan. Ytterligare en hade sett han på Plattan helt kvaddad. Så där var det jämt. Babbel hit o dit. Ju senare det blev, desto mer snackade folk om det. Men det var märkligt, det var verkligen uppjagad stämning till slut. Fast jag hade sagt till mig själv att inte bry mig, rycktes jag nog med lite. Sen började jag bli full också.
-Tror du han kommer? sa Marie.
-Äh.
-Jag tror han kommer.
-Varför det?
-Det känns så, jag kan känna sånt där ibland.
-Äh.
-Klart han kommer! sa Tosse.
-Ni vet att han inte kommer.
-Han kommer, jag känner att han gör det. sa Marie igen.
Jag tittade på henne. Langarkillens eld speglades i hennes ögon som var slarvigt sminkade. Hon hade knepiga men fina ögon, ljusblå med små pupiller. Man blev aldrig klok på dom. Jag log mot henne. Jag tog henne inte på allvar. Jag såg att hon var allvarlig men jag kunde inte ta henne på allvar. Jag gjorde aldrig det. Jag fattar inte vad det är med en del tjejer. Jag kan inte ta dom på allvar. Egentligen tycker jag inte dom korkade eller nåt jag kan bara inte ta dom på allvar. Det är helt okej att ha skoj med dom och så, men så fort dom säger nåt allvarligt och blir så där allvarliga i ögonen så kan jag inte låta bli att säga något. Skämtar med dom så dom blir osäkra eller sura eller vad fan vet jag. Jag bryr mej väl inte så mycket egentligen. Det är bara lite sjukt på nåt sätt. Det konstiga är att det alltid brukar bli såna tjejer jag hänger med. Så till slut e jag nästan taskig mot dom och säger nåt dumt när dom snackar om sitt liv eller nåt. Marie tittade surt på mig.
-Du kan väl tro vad du vill, skiter väl jag i.
Jag skrattade, jag gillade henne ändå. Hon var sig själv. Hon var rätt knepig.
-Jag tror också han kommer, alla snackar om det, kom igen nu din sura jävel! Tosse slog till mig på armen och log mot mig med sina rödsprängda ögon. Linda, hans tjej, var inte där, och därför kunde Tosse röka gräs, som han inte kunde när hon var med för hon hade en brorsa som var helt nerknarkad och hon blev galen om folk höll på med nåt. Speciellt Tosse. Själv tog jag det lugnt med sånt. Jag gillade öl. Falcon.
Jag såg att det faktiskt hade kommit ännu mer folk nu. Fast det hade blivit ganska kyligt verkade ingen vara på väg därifrån. Jag kollade upp på Kaknästornet. Det såg ut som ett rymdskepp där det lyste med sina röda lampor uppe bland stjärnorna. Såg ut som om det var på väg ner för att landa mitt i folkmassan. Gitarren hade slutat spela och nu var det en annan bandspelare som var igång och försökte överrösta våran. Man kunde höra hojar knattra borta vid träden, och jag såg några mc-killar stå och prata och dricka öl. Tosse satt och rullade en till joint. Jag satt bredvid Marie som hade lagt handen på mitt lår. Elden brann fortfarande och det verkade som om flera hade kommit dit för att värma sig.
Plötsligt var han bara där. Han stod framme vid scenen, kanske tio meter ifrån där vi satt. En av strålkastarna lyste fortfarande upp scenen från när banden hade spelat och om inte den lyst hade man inte sett honom.
Folk upptäckte honom inte genast, utan fortsatte att festa, men så fick fler och fler syn på honom, och då blev det tyst överallt. Tosse stängde av sin bandare men den andra lite längre bort var igång och det var nästan det enda som hördes över fältet. Jag visste inte vad det var för något, men fick höra senare att det var Black Celebration av Depeche.
Han stod inte uppe på scenen, utan snett nedanför. Han var klädd i en likadan kåpa som munkarna i hans målningar hade, fast hans hade avklippta ärmar och var mycket kortare, som en jacka. Under såg man att han hade jeans och jumpaskor. Bakom honom hade en av funktionärerna burit in en stor vit duk som var uppspänd på en träram, och lutat den mot scenen. En annan tände en till strålkastare mot scenen där han stod. Han höjde handen mot ljuset och kisade. Han var blek och spinkig. Såg härjad ut på något sätt och ögonen var liksom sorgsna eller nåt. Eller oroliga kanske.
-Fan han ser tärd ut, viskade Marie. Jag la armen om henne. Tosse bara stirrade mot scenen. En hund skällde långt borta.
Han tog upp några långa penslar ur en väska han hade haft med sig, och bredvid honom på marken låg en träskiva med en massa stora färgklickar på. Hans knotiga händer rörde sig avslappnat. Det såg ut som om dom rörde sig av sig själv utan att han behövde anstränga sig. Snabbt som fan började han måla, utan att säga något och utan att knappt titta på oss som var där. Först tog han en stor tjock pensel med svart färg och bara vräkte den på tavlan. Han hade en dunk med terpentin som han blötte en stor trasa med och strök omkring med den på tavlan så att färgen tunnades ut på en del ställen.
Sen tog han en pensel i varje hand, en med gul och en med grå, stod med ryggen mot oss och det såg ut som han bara slängde på färg utan att bry sig. I övre delen av målningen kunde man se att färgfläckarna blev två änglar som kysste varandra, och efter ett tag kunde man se en sån där madonnafigur som höll ett litet barn i famnen. Eldsflammor brann bakom madonnafiguren, och han böjde sig ner för att blanda färg. Naglarna spräcktes mot träplattan när han blandade färgen alldeles för otåligt, och man såg att hans ansikte var fullt av tuschfläckar. Han såg upp mot himlen, mot kaknästornet. Han tog röd. Sen målade han madonnafigurens klänning röd och suddade ut änglarna som kysstes och ändrade dom så att dom höll om varandra istället. Under änglarna och madonnan med barnet målade han en herde med två får, fast han gjorde dom mycket mindre än dom andra figurerna och med liksom brunare färger. Jag såg på Marie. Hon grät. Alla var tysta men folk verkade nojiga på nåt sätt. Det var nojig stämning.
Musiken var fortfarande igång, det var låten World Full of Nothing. Jag kollade upp vad den hette efteråt och jag kan fortfarande inte lyssna på den utan att känna mig konstig. Precis när den där låten gick och han stod och fyllde i några konturer med mörkblått så vände han sig om och såg ut över alla. Hans ögon såg ut som glaskulor.
En kort stund, kanske bara en eller två sekunder, såg han på mig. Han tittade på mig men han tittade liksom igenom mig. Eller förbi mig som om jag inte fanns, eller overklig, som att jag var målad. Som att jag var ett ansikte han hade målat och han tittade på det. Och att han såg alla färgfläckar som blev mitt ansikte. Jag fattar det inte. Men just då så kändes det precis som om jag var målad. Det var som att jag visste att jag var det. Och att han såg det.
Så vände han sig om och fortsatte. Nu målade han lugnare, som om han visste vad han skulle göra men måste vara noggrann. Han fyllde i alla skuggorna med svart och målade över herden så att det bara var två får där nere på tavlan. Han höll på ganska länge med madonnans ansikte. Det rann blod nerför hans armar efter att han hade skrapat sönder fingrarna och naglarna. Han gick bakåt några steg och tittade på duken och det såg ut som att han var klar. Men så gick han fram och målade en skalbagge där det lilla barnets ansikte satt. Så satte han sig ner på huk med huvudet nerböjt mot gräset och verkade be en bön eller nåt. Sen reste han sig fort och tog vad som var kvar i terpentindunken och skvätte det över hela målningen så att en del färg började lösas upp och rinna ner. Han stoppade handen i fickan och tog upp en Zippotändare och tände eld på allting. Han tände eld på allting. Han stod bara och stirrade in i lågorna
Jag minns inte riktigt vad som hände sen. Jag tittade på Marie och Tosse, jag kanske sa något men jag minns inte vad i så fall. Jag kände mig konstig. Jag såg i ögonvrån att han stod och snackade med några av mc-killarna. Nästa gång jag tittade var han borta. Funktionärerna hade släckt elden och plockade ihop scenen. Folk började bryta upp. Musiken från bandspelaren hördes inte längre. Vi satt väl kvar i fem tio minuter kanske, sen gick vi mot tunnelbanan.
Det var den sista kvällen på året man kunde sitta ute, sen blev det för kallt. Gänget sågs inte lika ofta. Jag och Klas blev ovänner senare på hösten och träffades aldrig mer. Jag stack till Göteborg och hörde sällan av någon. Hörde av Marie emellanåt, hon kom och hälsade på några gånger.
Ibland, jag vet inte riktigt, men ibland händer vissa saker. I en speciell tid liksom, som att det är en viss stämning runtomkring, och man kan aldrig få det tillbaka. När man träffar någon sen som var med då är det på nåt sätt helt meningslöst. Det är ändå inte samma.
.
.
.
.
.