Mynningen

Édouard Manet kom från en välbärgad familj och var en mondän herre i det sena artonhundratalets Paris. Han gick alltid elegant klädd enligt dåtidens mode, och umgicks i fascionabla kretsar vilkas moderna liv han hade som ambition att skildra i sina målningar.
Det är märkligt, att denne lite kokette målare lyckades göra konst av en så hisnande och olycksbådande art.

Denna målning, som var hans sista stora komposition, uppvisar en skoningslös skönhet.
En målning av bitter choklad och parfymerat vatten. På samma gång livlig och larmande och kusligt iskall. Som ett glas blod, kastat genom en stjärnklar natt. Som en Ondskans Matisse. Manets pupiller är svarta hål varifrån inget någonsin återvänder, och hans målningar föreställer aldrig någonting. Han målar med en gränslös sorg, bortom all smärta, flyhänt och exakt.
Han är artonhundratalets tvetydiga svar på Andy Warhol. Han vet vad det innebär att på pricken lyckas fånga sin tid och den verklighet man älskar så innerligt, för att upptäcka att den är platt som ett spelkort, framför en evig stum tomhet. Manet har sagt att han ville måla det han såg, och han är den store och ende impressionisten. Människorna i hans tavlor strålar, men den som vill omfamna barflickan får svart luft i sina händer. Det är verkligheten. Den stimmiga lokalens gäster fladdrar till i intet. Som påskjädrar i december. Som ädelstenar strödda över en sammetsduk, inför en tigande diamanthandlares dömande blick. En berömd målare har sagt att svart är alla färgers drottning. Manet hanterar svart med samma skärpa som liemannen svänger sin klinga.

Édouard Manet beundrade de Spanska målarna. Detta är logiskt, då denna tradition föga gjort sig känd för vare sig barmhärtighet eller okontrollerade känsloutbrott  och vars folk i sin livssyn frammanat ordspråket ”todo es nada.” Manets andra kända tavlor, som Frukost i det gröna och Olympia, är även dem utsökt vackra och suggestiva kompositioner, men motivvalen kan idag kännas en aning daterade och programmatiska.

I Le Bar des Folies-Bergère finns det inga ursäkter längre, den får betraktaren att tappa ansiktet, under sin svarta cylinderhatt. Manet är måleriets spader ess.