Mynningen

Gick häromdagen på Biografen. Kvällen var grå, blöt och mild, liksom ursäktande sig för sitt misslyckade januaritemperament. Jag vandrade genom staden med sina suddiga ljus och sina ensliga kringstrykande gestalter som liksom jag fått det besynnerliga infallet att ge sig ut i denna lillebroderliga, för evigt ljumt slumrande och löftesrika ambivalenta universitetsstad på en söndagskväll om vintern, då en sådan plats har föga att erbjuda annat än en vacker promenad och liknande förströelser som den jag närmast framöver skulle fördjupa mig i.

Liksom Ponyboy i Outsiders går jag gärna ensam på bio. Hade tagit en lite för tidig buss så jag hade god tid på mig att ströva mellan de två biograferna och titta på det utbud av filmer som fanns. När jag då och då, ofta i perioder av uppbrott, tar det våghalsiga beslutet att provocera min redan trumpna ekonomi med ett biobesök, brukar jag välja filmer jag annars kanske inte skulle ha sett. Jag aktar mig för de rosade på allas läppar förekommande filmerna, i varje fall om de av betraktaren kräver ett alltför starkt deltagande av den sort man tvingas uppbåda i en politisk diskussion eller ett utredande samtal i en relation på svaj. Alltså filmer som berör en på ett nobelprisaktigt sätt emedan de försöker formulera moderna tillika tidlösa ämnen ackompanjerade av en bombastisk berättarteknik.

Det blir istället perifera filmer. Filmer vars titlar existerar i ett märkligt dunkel i förhållande till resten av repertoaren. Alltid Hollywoodfilmer, inte sällan skräck, kanske med ett annat ord b-filmer, med ett lika förutsägbart som överraskande händelseförlopp, betryggande i sin väl inövade dramaturgi, likt en obegåvad kurbitsmålare som förvisso framställer stor konst bara därför att hans hantverk och hela hans person är så impregnerad av en levande och blodfylld tradition. Kanske har denna egenhet hos mig en sådan banal förankring som det faktum att det jag söker är verklighetsflykt. Detta skulle i så fall inte nödvändigtvis tyda på bristande karaktär, eftersom den typen av flykt i doserliga mängder tjänar en på samma sätt som en dags vila efter ett intensivt träningspass får musklerna att växa.

Men om det skulle vara så är det inte det enda skälet till mina filmval. Den lättsmälta handlingen, ofta obskyr eller rent av bisarr om det rör sig om en skräckfilm, och den speciella tomhet hos skådespelarna som karakteriserar amerikansk film och som man kan hitta även om det rör sig om stora och hyllade produktioner och som helt enkelt får ses som en kulturyttring på samma sätt som man ser på bukoteaterns masker, samt det faktum att inte en massa människor redan sett filmen och haft diverse åsikter om den, vilket skulle ha inverkat störande, försätter mig i ett tillstånd inte olikt drömmens. Jag låter handlingen flyta förbi mig med guds försyn och lägger min varseblivning på samma våglängd som det färgade strömmande ljuset från projektorn. Bilderna flimrar. Skärs in i min minnesbank med djupa smärtlösa snitt. Filmens flöde får mitt sinne att koppla av och öppnas, och framkallar hos mig glömda känslotillstånd och minnen som lockas fram av enskilda scener eller färgskiftningar på duken. Jag träder in i ett landskap där min inre berättelse för en tid sammanblandas med bildernas böljande, och en dialog uppstår. Men det är en dialog lika ordlös och ospecificerad som mellan två människor som efter en gemensam vandring tagit rast uppe på ett fjäll och tittar ut över de blåvita bergen.

Denna gång valde jag liksom både och. Jag ville gärna se Marie Antoinette, som både är en uppmärksammad film och som ofrånkomlingen berör ämnet verklighetsflykt. Tyckte om när Marie åker hästdroska och kameran ömsom ser henne utifrån ömsom tittar ut tillsammans med henne och låter droskans glasruta bli den ofattbara osynliga gräns där filmen slutar och verkligheten tar sin början, där den fladdrande febriga projektionen äter upp och blir ett med det för bara en timme sedan vita uppspända tygstycke som nu är ett pulserande hål av glödande meddelanden.

Tyckte om att se berättelsen enbart ur huvudpersonens synvinkel, att historien och vår uppfattning om Marie Antoinette obönhörligt och definitivt blivit omskriven, så att vi nu med konstens hjälp fått en (om än fiktiv) personlighet att gjuta i en så hatad historisk kvinnogestalt, som gör det omöjligt för oss att bara förakta och förringa henne, även om vi vet att filmen kan vara helt och hållet en subjektiv fantasi (well, in the end, what isn’t). Men detta visar om något fantasins och kreativitetens oerhörda maktpotential i ett samhälle; Coppola väljer ut ett ämne, och av det råmatreal som utgörs av myten Marie Antoinette formar hon en helt ny skapelse, som dock i och med sitt ursprung kan infogas i samma begrepp som innan förvandlingen. En skapelse som, om man vill, kan vara en feministisk kommentar. Inte bara en kommentar, utan även en aktion, och till på köpet en lyckad sådan.

Intressant är att Folket, de som ju egentligen faktiskt lider mest av alla och som är hela skälet till varför det blev en film, skildras som något okänt, nästan overkligt. En gråsvart massa som inte dyker upp förrän i slutet av filmen och som till en början bara definieras av ett olycksbådande sorl utanför slottet. Detta för mina tankar till vårat eget samhälle, vår värld i den rika delen av jordklotet. Kontrasten mellan det franska sjuttonhundratalshovets vansinniga men förtjusande lyxliv och folkets fattigdom och svält rimmar ganska väl med vårat eget förhållande till den enorma del av världsbefolkningen som faktiskt försörjer våran välfärd. Men än så länge ser vi dom inte. Vi är för närvarande fullt upptagna med om vi kommer att få barn eller inte, om vi ska få träffa vår kärlek, av vackra tyger och trädgårdsodling, av jasminthe och läcker exotisk mat och av att en töig vinterkväll ensamma gå in på en biograf och se en film om en bortskämd, olycksdrabbad och oemotståndlig drottning. I syfte att få uppleva lite verklighetsflykt.

Kitty on the catwalk uppträder live på klubben Nacht på Spy bar på fredag. Nacht är ju en schysst klubb och Kitty har visst en ny medlem och har lovat oss ett Aquamedley (och medleyn knäcker ju!), så Mynningen ska försöka vara på plats för er skull. Vi hoppas att det blir en kul kväll och vi lovar att skriva mer om detta; den modernaste musiken och kulturen! 

Jag begagnade mig av "gnuggning" jag också i min barndom. Min upplevelse liknar den som beskrivits i förra inlägget, jag brukade även utföra följande expriment:

Vid åttatiden varje kväll skulle jag och min syster gå och lägga oss. Jag brukade då efter att min syster var klar stanna kvar ensam inne i badrummet. Jag tog då en tvättsvamp av det fabrkat som fortfarande är vanligt förekommande i våra livsmedelsbutiker, som har en grov vit sida som man skrubbar med, och en blå mjuk sida (jag tror märket heter Scotch). Ivrigt och märkligt nog ängslig över att någon skulle komma in och se vad jag höll på med, som om jag gjorde något otillåtet, vätte jag svampen med ljummet vatten. När svampen var väl uppblött och behagligt varm i mina händer strök jag den vattenfyllda svampen mot en tvål, som vi brukade ha liggande på handfatet. Jag kramade sedan svampen så hårt jag kunde mellan fingrarna, så att tvålen blandades med vattnet inne i det blå skumgummit. Det var härligt att känna hur tvålskummet löddrade och tvingades ut ur svampen i ett skimrande vitt skum, som sakta droppade ner i handfatet. När tvålen bubblat upp tillräkligt släppte jag mitt grepp om svampen och lät den svälla upp till sin vanliga kantiga form igen. Sedan kom jag till det moment jag älskade mest av allt och som jag kanske undermedvetet längtat efter under hela dagen, som om allt jag företog mig under min vakna tid endast var en förberedelse till detta sällsamma aftonskådespel. Jag böjde ner mitt huvud mot svampen och studerade sedan den vita grova sidan så nära som ögonens skärpa tillät. Detta var som att blicka in i en annan värld. I det vita skummet som hade bildats syntes en myriad av små små regnbågar, som badrumsbelysningens sken skapade i tvålbubblorna. Det hela fick en karaktär av pärlemor, och jag kunde svurit på att jag dittills aldrig skådat något skönare.

Det beredde mig en oerhörd njutning att betrakta dessa miniatyrbubblor, vari min fantasi automatiskt projicerade fram ett närmast magiskt flöde av sagolika världar och känslan av minnen från platser jag omöjligt kunnat besöka annat än i drömmen. Hela badrummet förändrades i och med denna syssla, det lätt gula ljuset från badrumslampan i taket kontrasterades av den vackra vita materian mellan mina händer och alla färger intensifierades. Troligen var detta resultatet av att min varseblivningsförmåga skärptes till det yttersta, som den ju kan göra när man upplever något starkt lustfyllt. När all tvål var urkramad gjordes proceduren om och det cykliska i detta kvällsnöje förstärkte dess hypnotiska inverkan på mig. Slutligen var jag helt absorberad av tvålens pärlspäckade universum, jag var allt jag såg, och allt jag såg var detta skumlandskap med sitt löftesrika glitter. Detta kunde ha pågått i timmar, om inte verklighetens villkor trängt sig på och påmint mig om att det var sent och om jag inte gjorde mig klar så skulle min syster komma in med förmaningen att jag måste skynda mig på, då detta var hennes ansvarsområde, vilket måst ha varit en inte ringa krävande uppgift, eftersom det råkade sig så att jag föddes med en tämligen drömsk natur.

Jag var redan som barn bildintresserad och ritade ofta och höll på en hel del med små lekar med synen och ögonen när jag inte hade bättre för mig. Jag har inte tänkt så mycket på det och skriver detta till viss del för att själv dra mig till minnes mera noggrant och kunna notera alla detaljer i minnena och få en bättre bild av det hela. 

Angående ögongnuggningarna:

Jag använde de hörn av handflatorna där en rundad mjuk muskel sitter, där tummen är förankrad i handen. Den rundningen passar perfekt i ögonhålan, som vore den gjord för ändamålet.

Först när man satte händerna till ögonen blev det alldeles svart och man vilade  ögonen från allt ljus, - bara detta är mycket skönt och behagligt. Mörker rådde och försökte man ”titta” efter något så var allt svart bara och det enda man såg var det man i bildform föreställde sig för sin inre syn dvs det man tänkte på med flit eller det man råkade komma att tänka på. När man sedan gnuggade ögonen så dök det upp förbluffande syner som man inte kunde rå på med viljekraft. Syner av psykedelisk art med vackra färger som  skiftade i övergångar ju mer man gnuggade, samtidigt som organiska och geometriska mönster framträdde och rörde sig. Färgerna var lysande och starka och mustiga men samtidigt dova och nästan ”svarta” på nåt vis, och ofta dök det upp schackrutiga böljande former och andra spetsiga och kantiga mönster påminnandes om knippen av blixtar, ljungeld eller fyrverkerier, alltid symmetriska i det hela. Synerna stegrades i ett slags crescendo från svart genom andra varma färger; rödviolett, brunt, rött, orange till gult och ljusgrönt neonaktigt, eller i alla fall det inre ögats dova varianter av dem. Samtidigt som ett myller eller plotter av något som kan liknas vid ett gnistrande kulregn av småformer vällde över synfältet som vore det en sjudande brygd man stirrade in i förundrandes över de otaliga bubblornas fräsande väg upp till ytan eller tusen larmande fåglar uppskrämda ur buskarna av ett skott eller hundskall, vilt flaxandes ibland gren- och lövverk.

Till sist gjorde ögonen rent fysiskt något ont och ömmade och man kunde inte gnugga mer och kulmen var nådd och det fantastiska slutets allra mest extatiska syner drog sig snabbt tillbaka och följdes av den yttre verklighetens ljus som starkt och vackert trängde igenom ögonlocken och fick mörkret att vika undan allt emedan de sista irrblossen for ut ur seendets ytor likt yngel i en vattenpuss. Först kisade man tunnt mellan ögonlockens suddiga kanter och ögonen kändes skönt avslappnade och trötta och simmiga som vore man nyvaken. Och efterhand återhämtade de sig alltmer och man gläntade mer och mer  på locken och fick till sist sin klara skarpa blick tillbaka. Och allt var igen som vanligt med naturens eller rummets belysning, färger och rörelse.

Hela förloppet tog endast ett par sekunder men gav en spännande resa i en annan värld i ett klarvaket tänkande och noterande tillstånd. Det var bevis för att andra verkligheter var möjliga och detta gav bränsle åt fantasin och utvecklade föreställningsförmågan och därmed skapandet.