Mynningen

Endymion

Diktanalys hämtad på http://komvuxnet.gotland.se/svenska/endymion.htm

Endymion av Erik Johan Stagnelius

Dikten berättar om en vacker herde som stilla sover i månskenet. Vinden rör hans lockiga hår. Mångudinnan Delia ser längtande på herden från skyn och hon rör sig svävande mot honom. När mångudinnan närmar sig blir ljuset klarare och naturen strålar. Månen fortsätter sin bana utan gudinnan. Under herdens rofyllda sömn glittrar daggen, som också är gudinnans tårar, i hans lockar. Kyssen som herden har fått av gudinnan är som eld på hans läppar. Nu hörs diktarens röst. Han ber vinden stilla sig och vädjar till Delia att hon inte ska väcka den drömmande herden. Diktaren vet att en människa som återkallas från drömmens gudomliga värld kommer att uppleva en fasansfull tomhet. Det är endast i drömmen som en människa kommer i förbindelse med gudavärlden.

Budskapet är kärnfullt och enkelt; det är bäst att vara i en drömvärld i gudarnas krets och att på så sätt slippa konfronteras med det tomma förgängliga jordelivet.

Motivet är hämtat från den grekiska mytologin, där det berättas om en herde som hade för vana att sova på ett berg. Mångudinnan fick syn på honom och blev förälskad. Zeus lät herden bestämma sitt eget öde. Herden valde då evig sömn i en grotta.

Scenen utspelas i ett exotiskt landskap präglat av lugn och förföriskt månljus. Mötet äger rum långt bort från banal vardag. Stagnelius "målar" ett motiv för ögat med romantiskt laddade, högstämda ord som smäktande, eter, char, myrtenskogar, elysiskt, rosenkransade, saffransbädden och Olympen. De adjektiviska participformerna lågande, ångande, strålande, darrande och blomstrande förmedlar ett intryck av rörelse. Rena adjektiv förekommer: skön, lockig och klar.

Bildspråket i femte strofens andra rad förtjänar särskild uppmärksamhet, två metaforer på en rad. Gudinnan benämns rosenkransad brud. Substantivet brud föregås av ett adjektiviskt epitet som för tankarna till Homeros´ rosenfingrade Eos. Saffransbädden är de varmt gyllenröda molnen.

Brutalt framställs uppvaknandets fasa med två negativt laddade ord, adjektivet ryslig och substantivet tomhet.

Dikten är indelad i sex fyraradiga strofer. Raderna ett och två innehåller vardera fem betonade stavelser fördelade enligt följande: troké, daktyl och tre trokéer. Tre betonade stavelser ingår i rad tre och rad fyra. I rad tre är versfötterna en troké, en daktyl och en troké. Rytmen är fallande. Rad fyra avslutas med en betonad stavelse. Den föregås av två daktyler.

Något som gör dikten typisk för epoken är att genren är lyrik. Motiv och föreställningar är hämtade från den antika grekiska mytologin och Platons filosofi. Delia, Zeus och herden är etablerade i mytologins värld. Begreppen idévärld och sinnevärld, i dikten ej omnämnda, är Platons. Idévärlden är evig, oföränderlig, skön och sann. Den symboliserar det ideala, perfekta tillståndet, som allt levande strävar efter att uppnå. I romantikernas krets framställdes ofta diktarna och konstnärerna som särskilt sensibla. Därför kunde de lättare etablera kontakt med de gudomliga och sköna sfärerna. Genom sin känslighet berördes de också lättare än andra dödliga av de finstämda signalerna från idévärlden. Poeten kunde genom sitt känsliga sinne bli betraktad som ett geni, en förebild att efterlikna. Här finns beröringspunkter med idoler i vår tid. Sinnevärlden, där vi dödliga tvingas framleva våra liv är oskön, förgänglig och fylld av vånda. Det är rätt att vända sig bort från denna jämmerdal, i synnerhet för den känslige konstnären. Här finns heller inget intresse för vardagsslit och arbete för överlevnad. Uppmärksamheten är riktad mot det sköna och individens känsloupplevelse. Dikten förmedlar en sensibel erfarenhet, som tilltalar sinnena, här främst syn och känsel med en god portion verklighetsflykt. Av upplysningsförfattarnas samhällsengagemang märks ingenting alls.

Christer Hallqvist

Se Daumiers roliga diktillustration!
http://www.kzu.ch/fach/as/gallerie/myth/daumier/daumier45.htm