Mynningen

"Den jamaicanska reggaen ska spelas på två stora högtalare med basreglaget nedvridet i botten." Instruktionen kommer från en radioinspelning från 70-talet som berättar om den nya musikstilen som just tagit sig över Atlanten till England. Rösten är lugn och sansad och tar sig svajjigt ut från bilstereon i den nattgråa VW Golf som vi färdas i. Det är denna röst som ska komma att vägleda oss över gränsen till Dalarna.
Vi är tre unga män, uppvuxna någonstans mellan Uppland och Hyrule. Med oss på resan har vi också en flicka på fem år. Målet är ett litet samhälle strax norr om Orsa, där vi ska träffa De Landlösa, som bor i indiantält och brukar jorden. Vi ska vara deras gäster och lära oss av deras liv.

Vi kommer till Falun, Kopparstaden, där vi ska träffa våran stalker genom Dalarna, tomten Frück. Frück är väl bevandrad bland de glittrande sjöar och karga sandmoner vi framöver kommer att färdas genom, men han har samtidigt vistats en del i Stockholm, varför han är perfekt som vår guide och diplomatiska ledslagare.
I rondellen in till Falu stad råkar vår chaufför Finn ta fel utfart, och tappar samtidigt en knapp i sin skjorta, vilket bereder ett visst tumult. Vi kör en omväg och kommer emellertid hem till Frück till slut (han bor ensam i en etta på Järnet, en av de lite skummare delarna av Falun, och han har rivit upp golvet i halva rummet och planterat barrskog. I skogen, som ligger i bakre delen av rummet från ytterdörren sett, har han gjort en liten glänta, där ett ritbord är belamrat av tuschpennor, skissblock, och modetidningar. Doften av harsyra är genomgående.) . Frück bjuder på mat och gammal fin Cognac, och tänder sin calabashpipa (stor pipa av sjöskum, Sherlock Holmes-modell). Barnet somnar och vi andra sitter uppe och pratar. Samtalet kommer in på gamla graffitilegender. Frück berättar att den mytomspunne Aman, graffitins Greta Garbo, numera försörjer sig på att fabricera bilder på flygande tefat, som han säljer till UFO-sällskap över hela världen. Han tillverkar tefatsliknande föremål av lättmetall, sedan kastar han upp dom i luften och tar bilder, som han eftetråt fixar till i Photoshop. Vi fortsätter prata ett tag om gemensamma bekanta tills våra ord blir tomma av trötthet och vi går och lägger oss. Nästa dag åker vi fulla av förväntan vidare uppåt, inåt i landskapet.

När vi kommer till lägret där De Landlösa bor är det mitt på dagen. Vi går genom klungan av indiantält ner till vattnet, där en mager, senig ung man med stort hår och skägg sitter omgiven av grönsaker och diverse hemsnickrade husgeråd. Han pratar i mobiltelefon och ler mot oss när vi kommer. Vi sätter oss ner och börjar skära grönsaker som vi lägger ner i en stor wokpanna. Efter en dryg timme kommer lägrets andra medlemmar tillbaka från sina vagnbyggen och hälsar på oss. Vi äter en gemensam middag och då har solen nästan gått ner. På morgonen nästa dag håller våran chaufför, Finn, en liten yogakurs i det daggvåta gräset. Efter frukost hjälper vi till att samla drivved ute på kalhygget, och på kvällen sitter vi bland tälten och tittar ut över älven.
Samma sak nästa dag. Efter arbetet sitter jag ner och försöker tälja en träslev, men jag ger ganska snart upp och tar istället en promenad i omgivningarna. Tittar på en gammal lada. Jag vill fotografera den och går till bilen för att hämta kameran, men ångrar mig och går tillbaka till tälten. Jag går omkring och rycker grästuvor med händerna, sedan sätter jag mig vid tältmynningen för att läsa. Läser en halv sida och börjar med träsleven igen, men lägger snart undan den. Jag tittar mot skogen. Tankarna går i cirklar.

Vi stadsbor tar bilen och gör en utflykt till Mora för att fördjupa oss i målaren Anders Zorns liv och verk. I Mora finns hans rustika vikingasäte bevarat. Att vandra runt i det mörka ombonade huset inger en känsla av att Adolf Hitler skulle ha trivits här. Det doftar från väggarna. Tjocka tyger och silverbestick. I muséet intill kan man betrakta mästarens tavlor, och jag bestämmer mig för att inför en inre publik beskriva dessa tavlors karaktär. Zorn målade liksom med sin penis insmord i vargfett. Munnen dreglande halvöppen och ögonen halvslutna. På så sätt rensade han bort alla onödiga detaljer, liksom även de allra viktigaste. Hans målningar är målade i solvarmt smör. Nakna kullor skymtar i rökmolnen från en bastuugn och deras blöta bulliga stjärtar slickas av eldens brandgula speglingar. Som blanka köttkorvar i solsken. Zorns saliv över hela Sverige. Fähusrubens. Ett armborst som jag först misstar för att vara ett torterat björnhuvud med vrålande käftar hänger på väggen i Zorns salong. Enligt legenden ska Zorn en gång ha drömt att hans ansikte var täckt av larver. Han låg naken på en strand på morgonen efter en fest med Albert Engström och åtta polska mjölkpigor som skeppats in dagen innan. De mulliga damerna badade nu nere vid vattnet och plaskade och lekte. Den rödlätte, blekfete Zorn bara låg där med maskar och skit i ansiktet. Guiden, som är klädd i renlärlig moradräkt berättar allt det här med sorg i rösten.

När vi kommer hem till lägret regnar det lite, och våra vänner har lagat mat i tipin. Vi sitter i en ring runt elden och våra ansikten blir gula i dunklet. I bakgrunden hänger mönstrade tyger och kläder på tork. Den stora runda wokpannan står med bubblande gryta i mitten. Dagen mörknar utanför. Några skall från djur jag inte känner igen. Vattnet i älven blir svartare och svartare och Frück låter sin Cognac gå runt. Finn syr i en knapp i sin skjorta. Efter maten tar en kvinna i lägret fram sin fela och den lilla flickan som är med på vår resa sjunger Wermlandsvisa till felans akompanjemang, sedan rullar hon ihop sig som en liten sork och somnar vid tältmynningen. Myggen har vaknat. Historier börjar berättas. En av lägrets lite äldre invånare påstår att hon var med den legendariska kväll på åttiotalet när El Greco sägs ha målat live på Gärdet. Frück Berättar om sin morbror Arthur."Morbror var en stor jävel. Hand var bred. Som en laggårsdörr, o fingrarna hanses," Frück spretar lite med sina egna fingrar och ser på oss, "dom var som.. falukorvar."

"När han jobbade som åkare i Uppland fick han vara med om det jävligaste. En dag när han körde förbi Morgongåva fick han se en skylt längs vägen: Honung & Sex 100m stod det, det här var väl nån gång i början av åttio- slutet på sjuttio. Morfar har ju alltid varit en nyfiken fan, så han kör en hundra meter och stannar bilen vid en stig som leder upp i skogen, åsså är det en pil mot stigen. Han stiger ur o börjar knata. Efter att han gått på en snårig stig ett tag kommer han fram till ett riktigt jävla kråkslott vetni. Och i trädgårn står en karl vid några bikupor i en sån där vit overall. Han får syn på Morbror och prånglar av sig dräkten för att hälsa, sedan visar han in han i huset. När dom går uppför trappan till övervåningen vänder han sig till Morbror:
-Ni har tur, vi kör en om fem minuter.
Han visas in i ett rum med betsat trägolv. Längs väggarna sitter det redan en massa andra herrar på enkla pinnstolar och mitt i rummet står en hyvlad fura. Morbror får sitta ner på en pinnstol och mannen frågar om han ska ha honung också, isf kostar det 300. Morbror ger honom tre hundra och han går sin väg. Bakom pålen i mitten finns en liten dörr till typ en klädkammare, och vid en av kortsidorna i rummet står en gammal tramporgel. Han kollar lite på dom som e där. Mest långtradarchaffisar, men en sitter i kostym, som en advokat eller nåt. Sen slås dörren upp och ut kommer en riktig snärta med världens läckraste röv vetni, men det sjuka är att hon har en sån där lädermask på huvet. Sen kommer det in en kille som också har en sån där mask, och han sätter sig vid orgeln och börjar spela Whiter Shade of Pale, och tjejen börjar köra en stripshow mot pålen. När alla gubbarna är klara bugar hon djupt ner i golvet och går in i skrubben igen. Alla reser sig och skyndar nerför trapporna. Mannen med bina står i köket och gör eld och säger att den som vill kan stanna på kaffe och läfsor. Morbror tackar ja och han sätter sig vid köksbordet. Grabben som spelade på orgeln kommer in i köket och hälsar.

-Här är mellangimp, säger gubben, dom andra två är ute och jagar änder till middan. Mellis här är familjens begåvning. Ja du hörde ju själv hur han spelade, antar att han brås på bror sin.
Det visar sig att fruns far är en gammal jazzpianist. När han ätit upp två läfsor tackar Morbror för sig och åker iväg. När han kommer hem hittar han inte honungen, och antar att han glömde den där hos familjen.Nästa dag åker han tillbaka för att hämta den men när han åker på vägen hittar han inte skylten. Han åker fram och tillbaka på den lilla sträckan men han hittar ingenting. Han går ur och försöker hitta stigen som ledde till huset men den verkar också vara uppslukad liksom. När han frågar runt i byn är det ingen som har hört talas om vare sig skylt eller hus.
-Där har inte funnits någe hus på tretti år, säger en av byborna."
Vi sitter tysta och tänker på berättelsen medans elden sakta dör. Månen lyser rund och hel ovanför grantopparna.

Och dagarna blir till veckor.

En solig morgon kommer hönsen. De Landlösa har bytt till sig Orehöns mot hemtäljda vrilskålar. Det blir mycket sjå att ordna med hönsnät så inte rävar och vargar kommer in. Flickan leker med hönsen och några Landlösa sitter och täljer nya vrilskålar. Vi simmar i älven. Finn bakar bröd i den murade lilla vedugnen. Ibland badar vi bastu på en liten båt några kilometer nedströms. På detta sätt förflyter tiden under den dalablå sommarhimlen. Solskivan repeterar sin koreografi framför en bluescreen av oändlighet. En dag tar vi en långtur med bilen. Vi måste hämta två yxblad hos en skärslipare i en liten by. På hemvägen sitter alla tysta och tittar ut genom bilens fönster. När vi åker där på den halvt försummade vägen som går genom mörkgrön skog, endast med en telefonledning som följeslagare, känner jag att något håller på att hända. Inuti. Det är något som jag har väntat på tror jag, jag vet inte riktigt. Kanske det som Paul Newman väntar på i Katt På Hett Plåttak. Jag tror inte jag visste att jag väntade på det och nu när det har hänt är det nästan som det inte märks.
Mina ögon vilar på den solbelysta telefontråden. Den löper genom Orsa finnmark som en rispa i färsk oljefärg.
Ett kirurgiskt snitt genom en glömd värld.

Efter ännu en tid ska ändå jag och den lilla flickan åka hem och min kompanjon Finn ska åka vidare på en stor fest i Jämtland. Frück och den tredje resenären på resan har bestämt sig för att stanna hos De Landlösa. När jag senare träffar Finn hemkommen från Jämtland får jag höra en högst märklig historia, som jag trots att jag känner Finn väl och alltid sett honom som en person med båda fötterna på jorden, har svårt att tro på: Han kör ensam i sin bil på natten, precis på väg att lämna Dalarna, då han på ett krön får se ett ljussken längre ner på vägen. Det han får se är både fantastiskt och skrämmande. En karavan av motorcyklister, ett lokalt MC-gäng, har hejdats mitt på körbanan av ett väldigt tefat som snurrande står stilla i luften ovanför och beskjuter dom med eld. Panik råder. Sönderbrända kroppar ligger skrikande och vrider sig i diket. Brinnande motorcyklar ligger på vägen. En del har hunnit vända och flyr med sina cyklar i vansinnesfart tillbaka upp mot krönet där Finn har stannat bilen. Längre bort i landskapet speglas månen i en sjö. Finn kallsvettas och vänder bilen på en kopparslant och kör därifrån utan att vända sig om. Jag ser att han är djupt skakad när han berättar om det. Han säger att de brinnande kropparna såg ut som höstlöv. Han säger det här flera gånger och ser mig i ögonen med en orolig blick, att dom såg ut som höstlöv.

När jag skriver det här sitter jag i min lägenhet i Uppsala. Jag sitter i min rottingstol i vardagsrummet, som även är sovrum och ateljé. Det är stökigt av DVD-filmer, färgtuber, fotografier och halvfärdiga målningar, gammalt thé i koppar och kringströdda kläder. Min femåriga dotter står vid fönstret. Hon målar naglarna röda och tittar ut över Gottsunda.