Mynningen

Ok, här är den. Klipp er och gör solhälsningen. Rör på era feta arslen och spetsa ögonen.
Det är Picasso.
Picasso var i tjugofemårsåldern och bodde typiskt nog i Paris. Han hade haft några svåra år bakom sig, som tjugoåring blev han djupt deprimerad och var mycket fattig (det här vet ni ju redan). Han målade tavlor med Pariserblå. Hans bästa vän sköt sig över olycklig kärlek, en kvinna som Picasso förförde strax efter vännens självmord. Så kan det gå.
Dessutom hade han syfilis och hotades av en permamnent impotens om han inte botades. Han var också på flykt undan socialen efter att han adopterat en trettonårig föräldralös flicka som han sedan haft en "tvivelaktig relation" med. Han hade, kort sagt, som man säger på engelska: "been sliding on his ass down the razorblade and landed in the alchohol river". Med andra ord: han hade satt sin kanske sista potatis.
Men han började till slut få lite konst sålt, så han behövde i varje fall inte svälta ihjäl. Hans tavlor blev ljusare och rosa och en aning bögiga säger en del (rykten gör gällande att Picasso hade homosexuella relationer som han sedan sopade undan bevisen för). Han rökte opium och satt på caféerna såklart. En gång trodde han att han blivit blind. Helt och hållet.

En vacker dag, lite mulen men ändå på något sätt lakoniskt uppsluppen, fick han ett tips av målaren Andre Derain, att gå och se utställningen av afrikansk konst på Museé Trocadero, som just då visades. Det han där fick se grep honom till den grad att han återvände åtta gånger, samt skickade iväg sin kompis för att gå och stjäla några afrikanska skulpturer på Louvren. Ett tilltag som han skulle ångra vansinnigt.
Picasso var även kär, våldsamt kär i en kvinna vid namn Fernande Oliver och de hade träffats en tid.
Fernande var mycket vacker och åtrådd i stadens bohemkvarter. Picasso, som var som han var, höll på att avlida av ohämmad svartsjuka. Han brukade få gå upp tre- fyra gånger varje natt och kräkas ut genom sovrumsfönstret av oro. Han fick svårt att gå ut. Hans rädsla för att Fernande skulle bedra honom fick honom fullständigt i sitt grepp och växte till en rädsla för hela det kvinnliga släktet. Han trodde att varenda kvinna han såg på Paris gator var ute efter att såra och lura honom.
Efter att han tagit emot de afrikanska Louvrenstatyetterna från sin vän (de föreställde två cykelreparatörer) och tittat på dom i några dagar, kunde han läsa i Le Journal att polisen nu letade efter "en liten exentrisk spanjor som stryker runt vid Mont Martre luktandes absinth och opium, som tros vara konsttjuv och dessutom pederast". Picasso blev, kan man ju förstå,helt från vettet. Beskrivningen var ju lika slående som den var livsfarlig emedan den handlade om honom själv, och i sitt sönderrökta huvud som dessutom var hårt ansatt av svartsjukefantasier kunde han inte frammana något mer intelligent än denna arketypiska och tröttsamt slitna fråga:
"Vad i helvete ska jag ta mig till?"
Ja, han gjorde det man brukar göra i situationer man inte helt och hållet behärskar: han började gråta.
Sedan gjorde han det enda han faktiskt till fullo behärskat i sitt liv: han satte igång att måla. Först tog han en stor duk och började på måfå skissa upp några av dom vanliga akrobaterna och späda gossar som han dåförtiden brukade måla. Men han kunde inte koncentrera sig, bilden av de två afrikanska cykelreparatörerna dök genast upp i hans huvud (här ber jag läsaren hålla i minnet att han var konstant påverkad av opiater och absinth).
Dom två statyetterna låg gömda bakom några tegelstenar i ateljens södra vägg, och inrullade i en bit brunt omslagspapper. Till slut tar han fram de gamla statyerna från sin gömma och ställer dom på ett litet bord framför sig. Han blundar och låter skräcken frammana en bild av några nakna brudar. Sedan tittar han på statyerna, tar upp en liten kolbit och drar upp dom första linjerna...

När Picasso några veckor senare målat klart tavlan visade han den för sin vän målaren Georges Braque.
Denne blev bestört och utbrast:
-Men Picasso, det här är ju..
-Ja.. jag antar väl det. Nu är den hur som helst klar. Frågan nu är bara vad man ska göra av skiten..

Ja, tavlan i fråga hänger numera på Museum of Modern Art i New York, och är en av konsthistoriens mest berömda målningar. Den anses vara upptakten till den sk. kubismen och därmed också indirekt till hela det abstrakta måleriet.
Den som tagit sig till MoMA i New York och på nära håll studerat det stora mästerverket kan förutom den primitiva kraft som tavlan utstrålar även vittna om den speciella doft som den i alla år har utsöndrat. Doften är svår att beskriva, den måste helt enkelt upplevas. De flesta kännare är dock överens om att den påminner om senapsgas och rosor.

.







*








*




.






.


.

.