Mynningen

Wang Xizhi var en kalligrafimästare som levde i det gamla Kina, och är upphovsmannen till detta mästerverk.
Med kalligraferna förhöll det sig så att de ofta, emedan de kinesiska tecknen både är ord och bild i ett, skrev poesi. De målade alltså inte huvudsakligen "bilder" utan deras konst bestod i att så harmoniskt och kraftfullt som möjligt måla skrivtecken med pensel och tusch, samtidigt som de alltså framställde dikter. Kalligrafin ansågs som den absolut högsta konsten i det antika Kina och än i dag är traditionen stark i Kina att träna kalligrafi. Det är i dagens Kina ingen ovanlighet att exempelvis se en banktjänsteman efter en stressig dag på jobbet dra sig undan med pensel och tusch och kopiera någon gammal mästare till lugn och avslappnande musik på sin IPod.

Kalligrafimästarnas speciella stil och temprament satte sitt avtryck i skrivtecknens utseende vilket i sin tur påverkade andra kalligrafer (det var mycket vanligt att man kopierade forna mästares skrifter mycket omsorgsfullt). Skrivtecknens utseende förändrades alltså succesivt genom århundradena beroende på vilka mästare som påverkat det, liknande den utveckling som skett inom det västerländska måleriet. Kalligrafimästarna var alltså en slags typografer, som genom sitt kunnande och sitt snille anlade kursen för hur man skulle skriva.
De skrivtecken som nu finns i det moderna Kina är resultatet av en hundraårig utvecklig, dirigerad av en samlig oöverträffade konstnärer.

Den mästare som ovederstyggligt haft mest inflytande och väckt störst beundran är Wang Xizhi, i folkmun kallad Kalligrafins Furste. Hans verk finns bara bevarade som kopior, men som även de utförts av mycket skickliga kalligrafer. Wang Xizhi var särskilt utmärkande i sin semi-kursiva stil som kan beskrivas som frisk, balanserad och  öppen men oerhört centrerad och kompromisslös. Om man möjligen föreställde sig att man satte ett glas kolsyrat källvatten framför kolonnerna i Partenontemplet, så skulle hans skrivtecken kunna utgöras av de bubblor som hoppade upp från ytan på detta mineralvatten.




En kväll under Vårfesten i Zheijang, har mästaren Wang Xizhi satt sig med några vänner vid den s.k. Orkidèpaviljongen i Shaoxing för att dricka vin och komponera poesi. De satt vid en liten bäck vars vatten stilla slingrade sig förbi dem, körsbärsblomman hade just slagit ut, och en näktergal kluckade sin melodi i ett träd inte långt bort. Wang Xizhi greps plötsligt av inspiration, och plockade upp sin pensel medans hans med ett näst intill omärkligt ögonkast åt sina två medhjälpare lät dem förstå att genast blanda till en skål med förstklassigt tusch, samt att breda ut ett stycke papper, vilket de med anmärkningsvärd kvickhet och grace gjorde.
Wang tog en klunk vin och slöt sina ögon en liten stund, medans han med penseln i hand mjukade upp sin handled med lätta cirrusrörelser. När så alla förberedelser var klara kastade han en snabb blick på pappret, liksom panorerade över ytan och för sitt inre ritade upp de tusentals linjer som utgjorde arkets inneboende kompositionsmöjligheter, med ögonen hos den som just klätt av sin älskarinna och betraktar henne ett kort ögonblick innan han tar i henne, fyllde sedan sin penslel med tusch och satte den mot pappret.
Alla vänner samlades runt omkring honom medans han tecknade ner en helt improviserad dikt i flytande rytmisk stil.

Året var 353 e.Kr., den tredje månaden i det nionde året i Yong Hes regim, och verket, när det var färdigt, skulle komma att kallas Förord Till Dikter Skapade Vid Orkidépaviljongen.

Detta verks betydelse i Kina låter sig ej beskrivas i ord, det har kopierats och beundrats av miljoner kineser från dess tillblivelse till idag och anses vara det verk som påverkat kalligrafins utveckling mest. Även dess poetiska kvaliteter har beundrats vida. Detta gör troligen "Orkidépaviljongen" till världens mest inflytelserika enskilda konstverk genom tiderna.

Alltså, världens mest inflytelserika konstverk genom tiderna.