Mynningen

Stockholm, Tunnelbanan, Röda linjen mot Fruängen

Kvinna 45+, med nasal stämma: "...skrivaren sitter på stranden och dess huvud är fullt av mysterier, händerna är torra ekar som är tusen år gamla, skrivandet går rytmiskt som en uppskuren hals i solen, med glupska hundar som gnyende glor nedanför, med en avlägsen fiol som enformigt upprepar samma gamla tragiska melodi, skrivarens huvud är fullt av mysterier, en värld full av ingenting, ett stelopererat Stockholm i upplösning och upplyst endast av de vita blixtarna, mörkhåriga sköten som ligger heta och föder den utsvultne vargsonen, hennes mjuka former, hennes pirrande skratt och roterande ögon, långdistanslöparens tomhet, en klunga trettonåriga pojkar som ligger dödade i en ring för att deras brott var för outhärdligt, ögat som tas ut och tvättas, för tusende gången, jagsjälvet öppnas som ett löskokt ägg som balanserar på spetsen av en ljuvlig flickas sista andetag, ut kommer ropet på hjälp, tillsammans med psykopatens leende gryning och matematiken runt Förlösningen, spädbarnets tarmar, och drottningen med ögon av eld som med en svart lång kniv skriver vad som varit och vad som kommer och varför, allt försiktigt inrullat i det lilla spädbarnets kvicksilvrade ryggrad, förseglat och omgärdat av skräck utan slut, skräck utan slut, tänder som skakar och faller sönder som brinnande hus, hemlighetens myror, hemlighetens hem, se upp för dörrarna, öronen sprängs, tänk på en gammal man i skogen. Fade to white.."

Kvinnan stiger av och går mot rulltrapporna, tunnelbanevagnen fyllls på av nya människor, nya ansikten, nya minuter mot evigheten och det definitiva slutet. Vagnen börjar således rulla.