Veckans Mästerverk: Kvinnor i Alger av Eugene Delacroix
Tavlan är målad 1834 och hänger nu i Louvren.
Ungefär så här skrev Cezanne om denna bild:
"Vi har alla vår plats i Delacroix.... Jag vet inte vad det är, men färgerna går in i ögat som ett glas vin rinner nerför strupen, och omedelbart, är du berusad. Du vet inte hur det går till, men du känner dig lättare...
Saker börjar snurra runt en. Detta är första gången volymer har målats sedan mästarna. Och i Delacroix finns något annat, en feber, som inte finns hos mästarna.. Ja, vad folk än säger och gör , han är en del av den stora linjen. Du kan tala om honom, utan att rodna, tillochmed efter Tintoretto och Rubens. ...Delacroix är månne Romanticism, han förläste sig på Dante och Shakespeare, han bläddrade genom Faust för ofta. Men han har ändå den vackraste paletten i Frankrike, och ingen annan i detta land har klarat av det lugna och det gripande på samma gång, färgens vibration. Vi målar alla i hans skugga."
Liknelsen av vin som rinner nerför strupen är ju så träffande! Enbart omnämnandet av D's namn får mig att här vid körskolans dator, känna mig febrig och lite yr och omtöcknad som hade jag druckit ett glas rött på fastande mage. Kanhända beror det på omständigheterna här i Falun där jag befinner mig; den munkliknande tillvaron på intensiv-körskoleutbildningen och dess monotona robotlunk. Men mera troligt är väl att man har en plats i Delacroix på nåt jävla vis!
En plats ja. men bara i hans skugga. fast å andra sidan, vilken skugga! vilka mustiga färgorkestrar spelar inte i D´s skugga.
Givetvis i hans skugga!