Mynningen

Matthew Barney är samtidskonstens förste och ende demiurg. Han är absolut en av de mest inflytelserika konstnärer idag och av många ansedd som den viktigaste (vad man nu menar med det). Han utmärker sig på flera sätt, hans filmade performance, som är den mest kända delen av hans konstnärsskap, har utvecklats till mastodontiska hollywoodproduktioner som påverkat både modeskapare, fotografer och filmare, vilket är ovanligt för konstfilm. Han är också känd för sitt äktenskap med artisten Björk, som han också har gjort ett verk med (Drawing Restraint 9, som visades på sthlms filmfestival 2005) där Björk framför musiken.

Det som kanske är mest slående och speciellt med Matthew Barney, är den sanslöst raffinerade estetik som genomsyrar allt han gör, och som väcker omedelbar fascination även hos någon som inte bryr sig ett dugg om konceptuell konst. För hans konstverk är minst sagt komplexa. De är lika referenstyngda och intrikata som Barockmålningar, med ofta akausala berättelser som grenar ut sig i ett närmast oändligt myller. Händelseförloppen i hans filmer, som tycks helt intuitiva och samtidigt kusligt logiska, gör att han på ett ytligt plan påminner om David Lynch. Men Matthew Barney ser sig huvudsakligen som skulptör, det var som sådan han mycket ung slog igenom och hans tidiga performancefilmer är inte lika estetiskt utstuderade. Han blev tidigt uppmärksammad för ovanliga matreal i sina skulpturer. Från början var det vaselin, och nu har hans palett berikats av bla. tapiocamjöl och självsmörjande protesplast.

Matthew Barneys konst rör sig runt ämnen som idrottsliga prestationer (han var tidigare footballspelare), kirurgi (han började utbilda sig till plastikkirurg på Yale men hoppade över till konst efter två terminer), sexualitet och kanske sammanfattningsvis: kroppen och människans strävan efter att övervinna sina begränsningar, för utvinna övermänskliga krafter. Dessa ämnen behandlas i ett sofistikerat nät av historiska, mytologiska, psykologiska och biologiska motiv.

Cremaster Cycle är Matthew Barneys största och tveklöst mest berömda verk. Verket är till sin form fullkomligt unikt i konsthistorien och M. jobbade med det i tio år. Cremastern som helhet innefattar en mängd skulpturer, installationer, fotografier, teckningar, musik, en hemsida, sju böcker samt fem stycken filmer som tillsammans har en speltid på drygt sex timmar. År 2002 ställdes hela verket ut på Guggenheim i New York, där också delar av den sista filmen spelades in. Detta var första och troligen sista gången verket visades komplett. En historisk händelse i sig alltså. En av Mynningens utsända var förstås på plats när det begav sig, och kommer med en redogörelse längre fram.

Cremaster Cycle hämtar sin titel ifrån cremastermuskeln, den muskel som kontrollerar hur testiklarna antingen dras upp i kroppen eller hänger ner i scrotum. Cremastermuskeln påverkas av yttre stimuli som temperatur och beröring. Denna funktion kopplas till den process där fostrets fertilitetsorgan i sjätte veckan går från helt androgyna till absolut könsbestämda och vandrar antingen ner och blir testiklar eller upp i kroppen och bli äggstockar. Processen utgör verkets ramberättelse och den manifesteras successivt i de fem filmerna.

Detta biologiska diffrentieringsdrama mellan man och kvinna fungerar i Barneys verk som en abstraherad modell för hur något obestämt utgör maximal potential; alla möjligheter finns i det stadium där båda motsatserna är i symbios, och hur absolut åtskillnad, det absolut bestämda, innebär möjligheternas död. Barney har sagt att man kan se cykeln som födelsen och döden hos en idé, där idén i det första stadiet är helt outvecklad och därför med hisnande framtidsutsikter, för att sedan ta oåterkallelig form och slutligen dö. I femte filmen förvandlas berättelsen inte helt oväntat till en tragisk kärlekshistoria. Allt detta berättas med bisarr symbolik som hämtar sitt råmatreal ifrån historiska händelser, religiösa riter, biologiska mekanismer, sport, populärkultur, färg, form, geografiska platser osv osv.

I Cremaster 1 (filmerna heter alltså C1-C5) råder ett slags arkadiskt tillstånd av harmoni och absolut jämnvikt. Tonen är glättig och lätt uttråkad som i en flygkabin. Två sådana förekommer också, fyllda med röda respektive gröna druvor och inuti två Goodyearluftskepp som, ackompanjerade av musikaldanserskor koreograferade i biologiska scheman, gungande svävar över en blå astroturfbana, . Denna första film utspelas på Barneys hemarena för football, Bronco Stadium i Idaho. Självbiografiska element som detta dyker då och då upp i Barneys ouvre. I film två drivs vi ut ur paradiset och betraktaren får känslan av att hamna i en mystisk skräckfilm. Här presenteras också hur systemet revolterar mot den deterministiska delningen som nu har satts igång.

Den bakåtsträvande kraften i berättelsen beskrivs ofta i en fysisk karaktär, inte sällan spelad av konstnären själv. Denna karaktär är en prometeusgestalt, halvguden som stal elden från olympens gudar. Sinnebilden för hybris, människan som djärvt och finurligt, driven av narcissism, försöker överskrida sina fysiska begränsningar för att vinna öernaturliga förmågor. I detta fall utvinns dessa förmågor ur den obegränsade potential som finns i den energi som är utan bestämd riktning.  Karaktären personifierar den nostalgiska allmänmänskliga driften tillbaka till ett ursprungligt lyckotillstånd. Ett pre-oidipalt, autoerotiskt tillstånd, som för tankarna till det filosofiska Deleuze-Guattaribegreppet ?Kroppar utan organ?.

Denna nostalgiska Prometeus byter ständigt skepnad genom filmerna, än är han satyr i steppskor, än Gary Gilmore (amerikan som dömdes till döden efter mordet på två mormoner), nästa gång frimurarlärling etc. Vägen mot slutligiltig könsdelning och testiklarnas nedstigande framskrider obönhörligt genom historien och tycks ödesbestämd, men utgången är trots allt oviss. Berättelsen är som titeln anger cyklisk så att ettan skulle kunna ta vid där femman slutar. Ett tänkbart slut på berättelsen finns även i film nummer tre, den i mitten och den sista och mest påkostade filmen som färdigställdes. Barney har sagt att han ser hela Cremasterprojektet främst som en skulptur, och liknat Chrystlerskrapan i New York, som spelar en stor roll i C3, vid projektets ryggrad.

Cremaster Cycle är bland mycket annat ett s.k. earthwork emedan filmerna utspelar sig på, och hämtar mycket av sitt narrativa symboliska stoff ifrån olika platser på jorden.  Dessa är Amerika, Isle of  Man och Budapest. Barney har en förbluffande förmåga att få vitt skilda personer och historier att sammanvävas till synes helt av en slump. Många celebriteter medverkar i filmcykeln, där deras biografiska kvaltéer fyller sin funktion i berättelsen. Till exempel förekommer Norman Mailer, som har skrivit en bok om Gary Gilmore, som dennes påståde farfar Harry Houdini, utbrytarkungen. Houdini symboliserar om någon människans önskan att övervinna kroppens begränsningar. Det finns också likheter mellan Houdini och Matthew Barney, som i sina performance ofta begränsar sig själv med diverse anordningar för att sedan utföra en prestation, vanligtvis en teckning. Ett viktigt tema i Barneys konst är tesen om att en kraft ökar i styrka av motstånd, liksom en muskel som måste påfrestas för att kunna växa. Ett annat stort verk som Barney jobbat parallelt med Cremaster på, och som behandlar samma teman, är Drawing Restraint 1-12.

Cremaster Cycle har sin brister. C 1-5 är förföriska, humoristiska och helt underbara. Men filmiskt är dom stundtals faktiskt lite taffliga och långtråkiga, och jag tvivlar på att mänsklig värme är en egenskap som någon spontant skulle förknippa med Cremaster. Men helhetsintrycket är ändå överväldigande, och med sin unika djärva vision, och med sin lidelsefyllda förmåga att på ett hänsynslöst vackert sätt presentera den för en bred allmenhet, är detta mer än nog för att ta plats som Veckans Mästerverk.