Step Up To The Party
Häromdagen begav jag mig till Huvudstaden för att studera de gamla mästarna. På Cityterminalen där min buss kom in hade de byggt upp en scen med kravallstaket och en massa unga tjejer som satt och väntade nedanför. Grönklädda vakter strök runt och mumlade i radiosändare, och plakat annonserade att Darin skulle uppträda senare på kvällen.
Jag störtade raskt ut i den grånande stockholmseftermiddagen, i riktning mot Konstakademin på Fredsgatan, utan att låta mig sinkas vidare. Jag gick dit för att se deras gipsavgjutningar, mestadels antika, och slogs av skulpturens styrka i sin generalitet. Både Nationalmuseum och Mejanhuset har en reproduktion av den makalösa Lakoon-gruppen. Nationalmuseum i vacker vit gips och Akademin har en dassig gröngrå variant. Men likväl är deras vitalitet egentligen lika stark, ety deras uttryck ligger främst i idévärlden. I hur luften ska omsluta skulpturen. I hur ljus och skugga kommer att fördelas. En utsökt skulptur utförd i bländande marmor kanske ger en mer mångskiftad sublim upplevelse, som kittlar fler sinnestentakler, men budskapet ligger fortfarande i Formen, som kan kopieras gång på gång, utan att något bärande element i verket försvinner. På det sättet liknar skulptur tankar; ord, som kan tryckas om och om igen, på vilket papper i vilket typsnitt som helst med bibehållen styrka (den insnöade mögelskadade typograf som här opponerar sig hänvisas till meningen ovan om marmorskulpturen). På detta sätt föredrar jag nästan en reproduktion framför ett original när det gäller skulptur. I varje fall när det gäller att studera, man blir inte distraherad av en förförisk yta som drar uppmärksamheten ifrån konstnärens intentioner, de idéer som formats i konstnärens huvud och som i sin tur formar leran eller marmorn på ett sådant sätt att det återspeglar idén med matriella medel, begripligt för Människan.
Visserligen påstår flera skulptörer att de inspireras av att titta på exempelvis marmorblocket de formar och där hittar en gestalt och sedan bara hackar bort det överflödiga så att gestalten framträder. Men processen är i detta fall oväsentlig. När skulpturen väl är ett faktum är det sättet den pressar undan den omkringliggande luften som är bärare av verkets natur. En abstrakt idé som icke desto mindre kan ge upphov till sinnliga känsloströmmar hos betraktaren. En reproduktion förhåller sig till sitt original så som gatumusikanten förhåller sig till konsertviolinisten. Efter att ha invaggats i de antika avgjutningarnas beslutsamma livslust och avvägda behärskning, tedde sig Michael Angelos Döende Slav medryckande obcen, nästan dekadent. Men så raffinerat dynamisk och nyskapande! Den känns ny och spännande. När jag går ut igen i ett nu svartnat och påtagligt kyligt Stockhom vänder jag mig om i dörren, och konstaterar att Nike är det enda egentliga konstverket på Mejan, resten är tekniska gyckelspel.
Det var meningen att jag skulle vidare till Nationalmuseum, men det är stängt så jag fortsätter till Moderna. Jag tittar först på Birgit Broms collage som hänger där temporärt, som jag sett en gång förut och som inte berört mig nämnvärt. Jag tyckte hennes hopklistrade hopplöst "modernistiska" skridskoåkare alltför frivilligt lät sig inlemmas i en formalistisk flykt undan det narrativa till varje pris, drivna av ett förtorkande nittonhundratalskomplex utlöst av Cezanne. Men jag frapperades av att de var gjorda idag, av en åttioårig konstnär som faktiskt inte är död och inbunden i en SAK-utgåva och upphängd på något komunalrådskontor (om än sakligt spetsfundigt och elegant avhandlad av Ulf Linde) som sina generationskamrater. Och de är ju sällsynt vackra, skridskoåkarna, fulla av liv och rörelse. Vad mer kan man begära av ett konstverk? Vad mer kan man begära av vadsomhelst? Empati? Moral? Det finns nog säkert där det också. Så efter mitt andra besök (fastän effekten hade en inkubationstid på ungefär fem timmmar) fattar jag att allt det där jag nyss skrev ju bara var strunt. Jag går till sista delen, med modernisterna. Tittar och tittar på Matisses lila-blå marockanska landskap och förnimmer i en tusendels sekund vidden av något känsligt och olidligt ömtåligt och svidande kraftfullt, men sedan blir den lika dekorativ och återhållen och borgerligt lycksalig som vanligt. Men det säger kanske mer om mig själv än om Matisse.
Efter att ha vandrat runt en stund, sneglat på Duchamps kopior som, hur fantastiska tankar de än representerar, ter sig oerhört fåniga och uppblåsta på ett museum, kommer jag fram till det: Mästerverket. Så absolut lidelsefullt ärligt. Frukten av ett livslångt sökande som mynnat ut i ett skapande. Associationerna surras runt detta oerhört enkla lilla föremål. Hälften av alla tankar om att skulpturer kan reproduceras kastas överbord inför denna utsökta kombination av två vita materior (som den vita hägern på den vita snön) och utlöser en ström av värme, glädje och helande sorg i mitt inre. Den andra hälften tankar bekräftar min tes om en Form som bärare av en idé, en berättelse, tillochmed en hel världshistorias mysterium. Detta är vad jag kallar modern skulptur. En tanke som lär av det förflutna, blickar in i framtiden, och lever för evigt i nuet. Det faktum att detta verk finns på Moderna Museet är skäl nog för att vilja leva och dö i norden. Jag går upprymd och föryngrad med sprättiga steg därifrån, med en kvardröjande känsla i bröstet av att ingenting kan skada denna intensiva existensiella glädje som har lyst upp i mig.
Dags att bege mig hemåt. När jag kommer till Cityterminalen är det fullt av folk och ett väldigt väsen. Jag undrar vad som pågår, och mellan vimlande tonårsskrik får jag syn på honom, Darin. Han är i finalen på sin näst sista låt, till synes helt absorberad av publiken, musiken och sin eget skimrande skolpojksego. Han är som en liten fjäril, skoningslöst förgänglig i allt han uttrycker och kanske just därför lyser han så oerhört starkt. Jag skyndar mig förbi den hänryckta fullkomligt ärligt lyckliga folkmassan, för att hinna med min buss. Men när introt till "Step Up To The Party" basuneras ut till människohopens orgasmiska tjut, stinger en känsla i hjärtat av att ha missat något viktigt. Innan jag tar rulltrappan upp till bussterminalen vänder jag mig om, och konstaterar att allt det här, publikens jubel, det flyktiga levande nuet där Darin står fåfängligt älskande sig själv och allt och alla, är det enda egentliga konstverk värt namnet jag har sett idag.
Jag känner mig sorgsen och lite ensam. Men när jag tänker på allt jag sett denna eftermiddag, vad det gett mig och att det kanske kommer att hjälpa mig längre fram, inser jag att jag lever. Jag lever här och nu, och därför, för evigt.
Jag störtade raskt ut i den grånande stockholmseftermiddagen, i riktning mot Konstakademin på Fredsgatan, utan att låta mig sinkas vidare. Jag gick dit för att se deras gipsavgjutningar, mestadels antika, och slogs av skulpturens styrka i sin generalitet. Både Nationalmuseum och Mejanhuset har en reproduktion av den makalösa Lakoon-gruppen. Nationalmuseum i vacker vit gips och Akademin har en dassig gröngrå variant. Men likväl är deras vitalitet egentligen lika stark, ety deras uttryck ligger främst i idévärlden. I hur luften ska omsluta skulpturen. I hur ljus och skugga kommer att fördelas. En utsökt skulptur utförd i bländande marmor kanske ger en mer mångskiftad sublim upplevelse, som kittlar fler sinnestentakler, men budskapet ligger fortfarande i Formen, som kan kopieras gång på gång, utan att något bärande element i verket försvinner. På det sättet liknar skulptur tankar; ord, som kan tryckas om och om igen, på vilket papper i vilket typsnitt som helst med bibehållen styrka (den insnöade mögelskadade typograf som här opponerar sig hänvisas till meningen ovan om marmorskulpturen). På detta sätt föredrar jag nästan en reproduktion framför ett original när det gäller skulptur. I varje fall när det gäller att studera, man blir inte distraherad av en förförisk yta som drar uppmärksamheten ifrån konstnärens intentioner, de idéer som formats i konstnärens huvud och som i sin tur formar leran eller marmorn på ett sådant sätt att det återspeglar idén med matriella medel, begripligt för Människan.
Visserligen påstår flera skulptörer att de inspireras av att titta på exempelvis marmorblocket de formar och där hittar en gestalt och sedan bara hackar bort det överflödiga så att gestalten framträder. Men processen är i detta fall oväsentlig. När skulpturen väl är ett faktum är det sättet den pressar undan den omkringliggande luften som är bärare av verkets natur. En abstrakt idé som icke desto mindre kan ge upphov till sinnliga känsloströmmar hos betraktaren. En reproduktion förhåller sig till sitt original så som gatumusikanten förhåller sig till konsertviolinisten. Efter att ha invaggats i de antika avgjutningarnas beslutsamma livslust och avvägda behärskning, tedde sig Michael Angelos Döende Slav medryckande obcen, nästan dekadent. Men så raffinerat dynamisk och nyskapande! Den känns ny och spännande. När jag går ut igen i ett nu svartnat och påtagligt kyligt Stockhom vänder jag mig om i dörren, och konstaterar att Nike är det enda egentliga konstverket på Mejan, resten är tekniska gyckelspel.
Det var meningen att jag skulle vidare till Nationalmuseum, men det är stängt så jag fortsätter till Moderna. Jag tittar först på Birgit Broms collage som hänger där temporärt, som jag sett en gång förut och som inte berört mig nämnvärt. Jag tyckte hennes hopklistrade hopplöst "modernistiska" skridskoåkare alltför frivilligt lät sig inlemmas i en formalistisk flykt undan det narrativa till varje pris, drivna av ett förtorkande nittonhundratalskomplex utlöst av Cezanne. Men jag frapperades av att de var gjorda idag, av en åttioårig konstnär som faktiskt inte är död och inbunden i en SAK-utgåva och upphängd på något komunalrådskontor (om än sakligt spetsfundigt och elegant avhandlad av Ulf Linde) som sina generationskamrater. Och de är ju sällsynt vackra, skridskoåkarna, fulla av liv och rörelse. Vad mer kan man begära av ett konstverk? Vad mer kan man begära av vadsomhelst? Empati? Moral? Det finns nog säkert där det också. Så efter mitt andra besök (fastän effekten hade en inkubationstid på ungefär fem timmmar) fattar jag att allt det där jag nyss skrev ju bara var strunt. Jag går till sista delen, med modernisterna. Tittar och tittar på Matisses lila-blå marockanska landskap och förnimmer i en tusendels sekund vidden av något känsligt och olidligt ömtåligt och svidande kraftfullt, men sedan blir den lika dekorativ och återhållen och borgerligt lycksalig som vanligt. Men det säger kanske mer om mig själv än om Matisse.
Efter att ha vandrat runt en stund, sneglat på Duchamps kopior som, hur fantastiska tankar de än representerar, ter sig oerhört fåniga och uppblåsta på ett museum, kommer jag fram till det: Mästerverket. Så absolut lidelsefullt ärligt. Frukten av ett livslångt sökande som mynnat ut i ett skapande. Associationerna surras runt detta oerhört enkla lilla föremål. Hälften av alla tankar om att skulpturer kan reproduceras kastas överbord inför denna utsökta kombination av två vita materior (som den vita hägern på den vita snön) och utlöser en ström av värme, glädje och helande sorg i mitt inre. Den andra hälften tankar bekräftar min tes om en Form som bärare av en idé, en berättelse, tillochmed en hel världshistorias mysterium. Detta är vad jag kallar modern skulptur. En tanke som lär av det förflutna, blickar in i framtiden, och lever för evigt i nuet. Det faktum att detta verk finns på Moderna Museet är skäl nog för att vilja leva och dö i norden. Jag går upprymd och föryngrad med sprättiga steg därifrån, med en kvardröjande känsla i bröstet av att ingenting kan skada denna intensiva existensiella glädje som har lyst upp i mig.
Dags att bege mig hemåt. När jag kommer till Cityterminalen är det fullt av folk och ett väldigt väsen. Jag undrar vad som pågår, och mellan vimlande tonårsskrik får jag syn på honom, Darin. Han är i finalen på sin näst sista låt, till synes helt absorberad av publiken, musiken och sin eget skimrande skolpojksego. Han är som en liten fjäril, skoningslöst förgänglig i allt han uttrycker och kanske just därför lyser han så oerhört starkt. Jag skyndar mig förbi den hänryckta fullkomligt ärligt lyckliga folkmassan, för att hinna med min buss. Men när introt till "Step Up To The Party" basuneras ut till människohopens orgasmiska tjut, stinger en känsla i hjärtat av att ha missat något viktigt. Innan jag tar rulltrappan upp till bussterminalen vänder jag mig om, och konstaterar att allt det här, publikens jubel, det flyktiga levande nuet där Darin står fåfängligt älskande sig själv och allt och alla, är det enda egentliga konstverk värt namnet jag har sett idag.
Jag känner mig sorgsen och lite ensam. Men när jag tänker på allt jag sett denna eftermiddag, vad det gett mig och att det kanske kommer att hjälpa mig längre fram, inser jag att jag lever. Jag lever här och nu, och därför, för evigt.
Kommentarer
Trackback