Mynningen

På spaning efter en tid som flytt

Jaha ja. Tiden för proustprojektets ingress är inne: På spaning efter den tid som flytt skall läsas inom ramen av fjorton dagar. Verket är ? alas! ? berömt för att vara tämligen tidsödande; exempelvis påstod sig Olof Lagercrantz ha läst verket ?och nästan igenting annat? under ett otal år.

I experimentets ? för det är fråga om ett experiment, och nästan ingenting annat ? inledande skede kommer jag inte att ägna mig åt några vetenskapliga excesser av vare sig psykologisk eller litterär art. Jag kommer heller inte att sysselsätta mig med läsningens ? söndrande eller stärkande? ? effekter. I det följande kommer jag istället att förklara föreliggande experiments förutsättningar. Et cetera och så vidare. Således nöjer jag mig med att konstatera att jag idag har läst 103 sidor och fastlägger därutöver (med en viss skälvning i pennan) att det tog ganska lång tid. Mitt psykiska tillstånd tycks i skrivande stund vara stabilt, om än hårt ansatt av höga förväntningar och ett slags overklighetskänsla.

Nåväl. Följande försök handlar om att illa kvickt läsa På spaning efter den tid som flytt. Det handlar om att effektivisera och att neutralisera läsningen av det projekt som benämns Proust. Jag vill försöka ? säger försöka ? försumma textens status som svåråtkomlig storhet och bortse från verkets ryktbarhet, en ryktbarhet som i det närmaste förskräcker. Här handlar det istället om att uppmärksamma vad texten faktiskt gör och ger recipienten. Nämnas bör att recipienten ? det vill säga jag ? tidigare inte har läst verket så när som på första volymen, det vill säga Swanns värld ? och då inte hela bandet.

På spaning efter den tid som flytt omfattar 3486 sidor fördelade på sju volymer. Jag begagnar Gunnel Vallquists översättning från 1993. Som kuriosa kan nämnas att verket omnämner över 2000 personer och över 1000 orter. Dessutom kan anmärkas att Proust arbetade på verket från 1907 fram till sitt frånfälle 1922.

Till väsentligheterna: om jag under fjorton dagar skall läsa verket, innebär detta att jag dagligen bör läsa omkring 249 sidor. Då jag förvärvsarbetar kommer läsningen att lokaliseras till lediga stunder, det vill säga sena kvällar, tidiga morgnar och eviga nätter.

Efter en ingående undersökning baserad på slumpmässigt valda sidor i verket, framkom att recipienten (som jag för enkelhetens skull i det följande enbart kommer att benämna ?jag?) i genomsnitt läser en sida i På spaning efter den tid som flytt på 1,43 minuter. Detta leder, medelst en tämligen tafatt huvudräkning, till att jag måste läsa omkring sju timmar dagligen. (Parentetiskt kan nämnas att jag inte tar något som helst ansvar för att ovanstående uträkning verkligen skulle överensstämma med verkligheten; jag har aldrig utgett mig för att vara matematiker.) En aktningsvärd mängd läsning, om vi väljer att tro på ovanstående taltecken!

Hur opererar litteraturen om man väljer att tillägna sig den på detta vis? Hur påverkar dylika mängder lektyr en människa? (Det kan här nämnas att min sysselsättning i huvudsak består av just läsning; jag kommer sammanlagt att läsa omkring tretton timmar dagligen.) Aktiviteter såsom vardagliga förnöjelser, fritid, sömn och dylika entiteter kommer att minimeras medan själva läsakten maximeras. Jag skall söka påvisa att jag tillgodogör mig litteraturen (och inte enbart registrerar tecken) genom regelbundna analyser av det lästa; ordet ?regelbundet? skall här förstås som varannan, var tredje dag. Dessa analyser, vilka inte kommer att göra anspråk på vetenskaplig akribi, skall snarast betraktas som ett belägg för att jag verkligen läser böckerna. Överordnat är det mentala och i viss mån lekamliga tillståndet, inte det vetenskapliga avancemanget.

Kommer läsningen att göra mig till en något livsdugligare människa? Kommer Proust att göra min tillvaro mer betydelsebärande? Eller: kommer min rygg att krökas, mina tänder att vittra, mitt anlete vanställas och mitt sinne förvridas? Om detta tvista de lärde ? men dessbättre inte länge till.

Med förhoppning om en angenäm läsning överlämnar jag mig härmed till På spaning efter den tid som flytt.

?och överräcker som offergåva ett utdrag ur Céleste Albarets roman Monsieur Proust (1973), vilket måhända kan ses som en allegori över mitt pensum:

Det fanns inget annat ljus än en nattduksbordslampa med grön skärm. Jag såg en kopparsäng och en flik av lakanet där det gröna lampskenet föll på det vita. Av monsieur Proust urskilde jag bara den vita skjortan under en tjock kofta och överkroppen som lutades mot två kuddar. Ansiktet försvann i skuggan och i dimman från rökelsen, det var fullständigt osynligt, förutom ögonen som iakttog mig ? jag kände dem mer än jag såg dem. Lyckligtvis lyste silverbrickan och den lilla kaffekannan på sitt bord bredvid sängen. Jag gick fram mot detta utan att kasta en blick omkring mig; då jag gick ut tror jag inte att jag skulle ha kunnat beskriva möblemanget som sedan blev mig så välbekant; allt var suddigt i halvdunklet, och jag var alltför imponerad av dessa ögon. Jag hälsade detta osynliga ansikte och jag placerade tallriken med giffeln på brickan. Han gjorde bara ett tecken med handen, som väl skulle vara till tack, men utan att säga ett ord. Och jag gick ut igen.

Den tredje dagen. Jag avslutade i morse den första boken, det vill säga Swanns värld ? sidantalet uppgår till 497. Klockan är nu ? ja, ni ser säkert själva vad klockan är; jag nöjer mig med att säga att den är alltför mycket. Jag skär tänder och fastställer att jag ? jag ? i detta nu ligger efter med läsningen. Nederlagets beska brygd. Tro aldrig att du kan vinna tillbaka tidigare förluster. Idiom och axiom. Men! Natten är flitens moder och jag är ännu full av förtröstan och koffein. Dock och dessvärre tycks jag mig uppvisa ett antal trötthetstecken (här väljer jag att bortse från själen och går direkt på det köttsliga): kroppen kliar, hjärnan skaver, hjärtat obefintligt, händerna darrar. Ögonen motsträviga och tömda. De tre senaste dagarna har varit avgrundslika med ovanligt många förpliktelser av varierande natur. Således kan jag skylla mina tillkortakommanden (förvisso ännu alls inte fullbordade) på detta ? och inte på Proust eller den egna personen.
   Till väsentligheterna. Vad har då den avverkade läsningen erbjudit mig? Mitt analytiska sinne har varit förhållandevis motsträvigt; jag har ett flertal gånger kommit på mig själv och likaledes förbannat mig själv för att, i förbifarten, helt naturligt, likställa Proust med berättaren (eller tvärtom, om så önskas). Som kallhamrad litteraturliebhaber borde jag veta att detta är ett av läsandets kardinalfel. Men ve! Min förmenta objektivitet börjar svikta.
   Vad mer? Ytterligare ett tecken på måhända alltför rikhaltiga mängder litteratur: Jag tycker mig själv vara vad boken handlar om. Jag utför i läsakten ytterligare ett allvarligt ? men därmed inte sagt alldeles andefattigt ? fel: jag identifierar mig alltför mycket med verkets karaktärer. Trista tanke! Jag börjar bli fiktion.
   Vad annat? Svartsjukan och saknaden, ingenting annat än saknaden, framstår för mig som de viktigaste motiven i den första boken. Allt dylikt gör mig mycket nedstämd. Och: Geniets mäktiga ande kan ha en farligare och mindre livgivande verkan även på ett barns själ än frisk luft och havsvindar på dess kropp. Dessbättre blir jag inte sorgsen över att tänka på min barndom som definitivt och uppenbarligen flytt.
   För övrigt börjar jag inse att detta företag ? det vill säga det projekt vi här har valt att kalla Proust ? är svårare att genomföra rent praktiskt än jag först föreställde mig. Att på några få rader redogöra för en skrift på 500 sidor låter sig inte göras! Dessutom: Jag misstänker ? tyvärr ? att detta är det enda tillfället i mitt liv då jag kommer att läsa På spaning efter den tid som flytt (men vad vet väl jag?). Jag vill därför göra det med viss noggrannhet och eftertänksamhet, men tid tycks inte riktigt finnas. Läsningen blir ett slags allegori över livets korthet. Intentioner allestädes närvarande men fullföljandet frånvarande.
   Ikväll tänker jag mycket på Faust. Om någon önskar förvärva min själ så vet ni var och hur jag spenderar natten. (Och för den som själv inte kan föreställa sig så återfinns jag på golvet i min lägenhet. Jag är iförd nessusdräkt och en violett och rosa schal som jag virar runt huvudet på grund av min neuralgi.)
   Avslutningsvis: Många år har förflutit sedan tiden i Combray. Jag har 250 sidor kvar att läsa inatt. Bokstäverna, tankarna, orden flyr undan lika snabbt som åren. Jag sörjer. Det som är boskap hos dig är boskap också hos andra. God kväll ungdomar.

Ord, ord men inget språk. Trött på tillvaron som kommer med ord, ord men inget språk.
Om inte annat var detta projekt en väldigt bra erinran om att jag inte har tid med alltför mycket ord. Att tänka går heller alls inte an. Hursomhelst intensifierade och koncentrerade jag igår de spillror som utgör det egna jaget och läste ? ja jag läste! I detta nu har jag erövrat ytterligare 407 sidor (jag har ingen aning om hur många timmar detta kan tänkas ha tagit) och kan således med gränslöst gott samvete ? kan med gränslöst gott samvete fortsätta läsa. Jag väljer att bortse från att jag ? medelst enklare huvudräkning ? fortfarande ligger omkring 100 sidor efter.
Tillståndet: Hypnagogiskt. Tanken: Svag. Köttet: Känsligt. Pupillerna: Fosforlysande.
Vi får aldrig glömma att vi framför allt är vetenskapsmän och att dikten är en blödarsjuka.
Jag börjar nå en läsningens emancipation. Jag borde vara lycklig.
Jag ber för övrigt om ursäkt för eventuella språkfel. Vi de djupt trötta har alla vissa dagar då vår utmattning varit särskilt stor upplevt känslan av att det endast var våra kläders konstgjorda stomme som förhindrade ett offentligt sammanbrott.

1701 sidor.
En läsning belägen i Inferno.
Oktober är i enlighet med folklig tradition slaktmånaden.
Die Welt wird Traum, der Traum wird Welt.
Läsningen ett nedstörtande i det förgångna.
Där är Proust, där är Dante och här är undertecknad.
Om konsten nu skall främmandegöra de vardagliga företeelserna har konsten förvisso lyckats i det fall som är mitt.
Exoterisk.
Esoterisk.
Proust torde i hög grad ha levt i en inre verklighet.
Det privatpersonliga tillståndet präglas för närvarande av denna inre realitet och dess lagar.
Sömnbrist och chimärer av allmän natur bidrar till den overklighetskänsla som har blivit min.
Orfeus lärde oss att vi aldrig skall vända oss om.
Ett förfärligt brott har begåtts.
Jag tror inte att det är görligt att läsa Proust på detta vis.
Mitt epos blir idag bara en episod.
Men jag återkommer.
Förvisso.

Omkring 00.00.
Den halvskumma timme då djävulen går igenom sin kassabok.
Livet är ett sår som vi alla måste peta i.
Det är som om jag ömsom läser, ömsom sover, ömsom inträder i sakrilegiets sista stadium.
Känslans växlingar?
Det verkar som om detta projekt går an. Likväl är det fortfarande fråga om en mycket chevroterande övning i att läsa.
Jag blir alltmer ockuperad av tanken på vår tvåfaldiga realitet.
Dels finnes den för sinnet synliga, förment äkta (i betydelsen oförfalskade) verkligheten. Därutöver finnes, hinsides denna förstnämnda värld, en tillvaro som endast och endels uppenbarar sig i våra aningar.
Binära oppositioner!
Dikotomier!
Ack ja!
Hursomhelst består litteraturen i förnimmelsens materialisering. Litteraturen är i hög grad en fråga om materialiserade sinnen ? och minnen, ej att förglömma. Det är någonstans där, i det förkroppsligade minnet, som vi återfinner Proust.
Nåja.
Intet nytt under solen.
Sidan 77 i Den fångna (det vill säga den femte boken i På spaning efter den tid som flytt); en notering av det märkvärdigare slaget. Referenten fäller följande yttrande: ?mitt dopnamn, vilket, om berättaren får samma förnamn som författaren till denna bok, skulle bli: ?Min Marcel?, ?Min älskade Marcel??.
Denna vändning tycks mig vara av största betydelse, men vad vet väl jag. Här sammanblandas dikt och verklighet ? eller så handlar det enbart om att jag tillmäter författarrollen alldeles för stor betydelse. Jag ämnar dock, under redigare omständigheter, att återkomma i frågan.
2104 lästa sidor.
Jag halvsover redan.
Lycklig, lycklig, lycklig.
Lidandet har ingen mening.
Lite högfärdig, men det är ju begripligt.
Omkring läpparnas vrår ett leende står.
Abstrus.
Amen.

Hypersvecism!
Hypnopedi!
Hypokorismer!
Hypokrisi!
Hypotoni!
Ett av de överordnade motiven i På spaning efter den tid som flytt är inbillningssjukan, hypokondrin, det omåttliga avläsandet av de kroppsliga (eller sinnliga eller somatiska) symtomen, vilka evärdligen uppfattas som onormala.
Hypokondri torde väl även handla om att, på aktsammaste och till orimligheten angränsande vis, iaktta det egna medvetandet och dess mest oansenliga variationer. Själv förmår jag inte riktigt iaktta det egna medvetandet i största möjliga, mest önskvärda mån. Proust hade däremot uppenbarligen och dessbättre förmågan. För övrigt livnärde Proust sig långa perioder enbart på varm mjölk.
Förmodligen har hypokondri även att göra med upphörandet av gränsen mellan kropp och själ (ack strukturernas obönhörliga ordning!), dock är det för närvarande aningen oklart för mig på vilket vis. Det borde likafullt ha någonting att göra med de tillfällen där människans inre besmittar eller förädlar utsidans yttringar, det vill säga de tillfällen där skiljelinjerna mellan kropp och själ överskrids. Allt detta har någonting ? fortfarande aningen avlägset vad detta någonting skulle bestå i ? att göra med vad som avhandlades (nåja) under gårdagens exkurs. Jag rekommenderar mig och ber återigen att få återkomma i frågan.
Allting kommer hursomhelst i slutändan att visa sig vara ytterst onormalt.
Detta är min lekamen: 2356 sidor.
Verket blir efterhand alltmer desillusionerat.
Möjligen avspeglar detta sig i det projekt som benämns jag själv.
Så är nu allt
stelt
kallt
blekt
förfärande
vasst och skärande
glupskt och tärande.
Sant och rätt och riktigt.
Jag rekommenderar mig.

Med febriga läppar sörplar jag ur den digra nappflaska som kallas
På spaning efter den tid som flytt.
Minnena sover i nappflaskan.
Mina nerver darrar som gitarrsträngar.
Beklaga dig inte: för hundra år sedan slutade du finnas till.
Bevis på att jag avdagatagit Proust genom min läsning?
Inga papper, ingen kniv, inga bevis!
Ni får lita på min ärliga uppsyn.
Dock har jag i min hand ? sedan när? ? en bok skriven av någon annan; när och hur anar jag ej ? där det fanns förutsett och rapporterat i himmelsblå fraktur allt jag skulle komma att se, allt jag skulle komma att tänka framöver.
Och bokstäverna var jag själv.
Även denna kropp är ett postulat avhängigt av allmänhetens sätt att iakttaga.

Apropå.
Jean Ferry skriver i På spaning efter den gris som flytt (en betagande antologi sammanställd av Magnus Hedlund och Claes Hylinger) om huruvida Proust inte enbart iakttog utan faktiskt deltog i diverse skeenden på en mansbordell.
Följaktligen.
Scenen är romancykelns sista del, Den återfunna tiden.
Berättarjaget har irrat omkring på Paris gator tillsammans med baron de Charlus.
Den förstnämnde går småningom vilse och letar utan framgång efter en enklare lokal där han kan få sig någonting att dricka. Han finner till slut ett utskänkningsställe men ve! väl där bär värden in väldiga kedjor och det voyeuristiska berättarjaget får se baron de Charlus bli piskad, smiskad och skymfad av en militär. Något senare ges även tillfälle att åse baronen mitt i ett harem av unga män.
Vackert så.
Kärleken vidmakthålls bara genom smärtan.
Hursomhelst.
Ferry försöker medelst kartor och mer eller mindre konstlade teser bevisa att Proust de facto själv deltagit i arrangemangen. Ferry når slutsatsen att Prousts icke-inblandning kan överensstämma med verkligheten endast, säger endast, i det fall att akten utspelades på ett icke-euklidiskt hotell. Dock fanns inte dylika hotell anno 1917. Et cetera och så vidare.
Ha!
Man kan inte lita på någon, allra minst sig själv.
Grå, grå är all vår teori och patafysiken är den enda sanna vägen till frälsning.

Datum för utförande: 9 oktober 2006 ? 22 oktober 2006.
Recipient: Lili von Wallenstein
Undersökningens syfte: Att under fjorton dagar läsa
Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt
och att i viss mån dechiffrera nämnda verk
Är syftet uppnått: Jaja

Klockan är fem minuter innan allting
och snart skall allt vara fullbordat.
Och se! Fullbordat är det.
Jag har läst. I sanning. Jag har läst.
Ack ja.
Inga känslosamheter!
Här gives ingen plats för stämningssång.
Vad har då en spaning efter den tid som flytt lärt oss?
Först och sist att människans position i tiden är mer betydelsefull än den ynka plats hon
upptar i rummet.
Vad övrigt?
Rent berättartekniskt är frånvaron av kontinuerlig handling påfallande.
Själva intrigen består i en dåtid som gör sig påmind och som på något vis inkräktar på nuet.
Hallucinatoriskt? Medgives.
Ett antal ämnen upprepas.
Däribland
- att vad som tycks vara enklare orosåkommor visar sig vara dödliga sjukdomar och tvärtom
- att de flesta har homosexuella begivenheter, mer eller mindre öppet
- att den till synes obefogade svartsjukan i slutändan visar sig vara ytterligt skälig
- att till synes obetydliga existenser visar sig vara de största av konstnärer
et cetera och så vidare.
Ingenting är således vad det synes vara.
Emellanåt får man se vad som döljer sig bakom de förmenta fasaderna. I de allra flesta fall får man dock nöja sig med att veta att där finnes någonting helt annat. Andra former av fasader, månne?
Alla människor förställer sig, de är inte vad vi tror dem vara, de är inte alltid ens vad de själva tror sig vara.
Och denna läsnings tillförlitlighet?
Tja, jag är som bekant och som vanligt hänvisad till mina egna sinnens vittnesbörd, men inför dessa isolerade och osammanhängande intryck undrar jag om jag inte fallit offer för diverse chimärer. Läsningen och dess påföljande tolkning blir enbart lämningar av de hågkomster jag har haft att vräka i mig.
Dunkel återstår och konsten efterapar livet.
Nåväl.
Avslutningsvis.
Fan har rotts i land.
Nu evighet är du äntligen min.
I framtiden skall jag enbart läsa hr Ofvandahls alster.
Vad jag egentligen menar med detta låter jag vara osagt.
Därefter och därmed tackar jag för mig och lämnar lokalen.
Men se! Hr Proust har bitit sig fast i kappärmen.
Må nöjet bli din lott, och obehaget min.