Kvinnorna från Avignon
Den 25 oktober skulle Pablo Diego Jose Francisco de Paula Juan Nepomuceno Crispin Crispiniano de la Santisima Trinidad Ruiz Blasco Picasso y Lopez, alltså Pablo Picasso, ha fyllt 125 år.
Frågan är vad konstnären sysslat med om han levat idag. Personligen tror jag att han hade varit mycket intresserad av graffiti, vars formspråk bygger mycket på Picassos estetik, genom 60-talets undergroundserier. De poetiska och expressiva möjligheterna, eklekticismen och de formmässiga utmaningar finns i graffitin och som ännu inte utforskats till en bråkdel, hade förmodligen sporrat Picasso till häpnadsväckande resultat.
Pablo hade säkert varit något intresserad av graffitin om han levat idag, men förmodligen tröttnat på den omgående, då den idag (åtminstone objektivt sedd) är nästan uteslutande av mycket låg kvalitet då den spelat ut sin roll som den mest spännande subkulturen och därmed mist sin attraktionskraft hos de fantasifullaste och mest företagsamma individerna i de nya generationerna. Graffitin lever dock kvar och frodas på sitt lilla sätt. Det lär tydligen målas mer idag än någonsin förut om jag förstått det hela rätt. Vore det dock ej för de gamla mästarna inom genren som av gammal vana eller nostalgi fortfarande målar och ibland åstakommer förbluffande mästerverk så skulle hela kulturen kunna förpassas till de oväsentliga barn- och ungdomskulturernas rankor vid sidan av mopedtrim och kojjor i skogen (i vilka det i och ju försig finns härliga värden!). Det är min tro att så kommer ske tids nog, när de vars graffitikarriär begynnte innan ca 1995 alla har slutat måla. Och det är ej med sorg som jag säger detta, utan med hopp och nyfikenhet på vad för nytt de viljestarka ynglingarna kommer att gripa sig an när det finns ett bildintresse i unga år. Nya områden och nya genrer av oanade slag lär dyka upp och skänka oss intresserade stort nöje och behag!
Mycket möjligt att Picasso, på grund av graffitikulturens marginaliserade status i konstvärlden och den ganska låga och enahanda kvalitet som denna kultur producerar skulle ägnat sig åt något annat. Men det har ju hänt förut att konstformer avfärdats som obetydliga och förpassats till periferin, för att sedan plötsligt, antänd av någon insiktsfull begåvning, blossa upp med förbluffande kraft och blottlägga nya oanade möjligheter hos denna utrycksform. Picasso var ju under den senare delen av sitt liv tämligen i otakt med tidens huvudströmningar inom konsten och och sökte sig till alltmer obskyra motiv som musketörer och scener ur antiken. Något som många då (och nu) ansåg som banalt och ovidkommande. Men hans sena målningars expressiva och nonchalanta karaktär påverkade ju i hög grad måleriets nya vildar på åttiotalet, och på en lsta över konstnärer som mest har påverkat engelska konststudenter idag, hamnar Picasso på andra (!) plats: http://www.theartnewspaper.com/article01.asp?id=285
Graffitin (jag syftar här inte främst på den illegala happening-aspekten på fenomenet, utan själva motiven, med tredimesionella ord tillsammans med figurer) innebär enorma utrycksmöjligheter och utmaningar som än idag inte antagits. Varken de poetiska eller de bildrumsliga möjlighetrna är något som närmare har utforskats i genren. Båda ämnen som är centrala i Picassos konstnärsskap. Picasso sökte otröttligt efter både utmaningar och utrycksmöjligheter, så det skulle inte alls vara konstigt om han snöat in på graffitin och gjort nogot eget av den. Vi får också komma ihåg att graffitin som unik konstform är relativt ny (ca 25år), och att redan nu utropa den obetydlig tonårshobby bara för att den inte omnäms i tjusiga konstnärstidningar, tyder på dåligt omdöme och ett barbariskt sinnelag.