Finn Öhlund på Ohlssons Video
Det känns glädjande, sporrande, för att inte säga viktigt, att Finn Öhlunds verk till slut fått möta offentlighetens ljus, och det utan att bländas och blekna i det mer än vad som är brukligt hos en spirande begåvning, vars snilles blomma ännu inte iklätt sig sin krönings dräkt.
Måtte det bli så! Måtte det bli så!
Denne unge stockholmskonstnär ställer i skrivandets stund ut sina målningar i ett samarbete med Klubb Bricolage på Ohlssons Video. De som har turen att befinna sig där får se en sann eklektiker, med vida och slipade referensramar, som rymmer en möjlig framtid likaväl som den tid som flytt. Att titta på hans tavlor är som att blicka genom ögonen på ett rödrosigt, brådmoget och lite osäkert barn av sin tid.
Ytan är raffinerad. Tematiken är postironisk och frejdig. De realistiska verken har en kuslig skärpa vars autistiska säkerhet skapar en distans som tvingar upp dem på en spänd lina över en livsfarlig och ständigt närvarande banalitet. Men balansen upprätthålls av en barnslig nyfikenhet och humoristisk handlingskraft vars girighet efter sensationer gränsar till perversionens dynamiska domäner, som skänker målningarna en sällsam magnetism och lyskraft.
Finn Öhlunds konst påminner lite om Rafaels, med teknisk briljans och med en unik förmåga att plocka upp nya och vitt skilda idéer och stöpa dem till något personligt och progressivt. En konstnär som kan konsten att hantera en myllrande tidsandas informationsflöde och där uttyda något mänskligt.
Finn Öhlund är ingen Rafael, men i hans förmågor ligger ett frö till något liknande. Om detta frö kommer att falla i god jord. Om det brådmogna barnet tar sitt ansvar och vattnar detta frö. Om sol och regn kommer att visa barmhärtighet. Det är frågor som bara Tiden kan besvara.
Om den inte dessförinnan har flytt sin kos.
Måtte det bli så! Måtte det bli så!
Denne unge stockholmskonstnär ställer i skrivandets stund ut sina målningar i ett samarbete med Klubb Bricolage på Ohlssons Video. De som har turen att befinna sig där får se en sann eklektiker, med vida och slipade referensramar, som rymmer en möjlig framtid likaväl som den tid som flytt. Att titta på hans tavlor är som att blicka genom ögonen på ett rödrosigt, brådmoget och lite osäkert barn av sin tid.
Ytan är raffinerad. Tematiken är postironisk och frejdig. De realistiska verken har en kuslig skärpa vars autistiska säkerhet skapar en distans som tvingar upp dem på en spänd lina över en livsfarlig och ständigt närvarande banalitet. Men balansen upprätthålls av en barnslig nyfikenhet och humoristisk handlingskraft vars girighet efter sensationer gränsar till perversionens dynamiska domäner, som skänker målningarna en sällsam magnetism och lyskraft.
Finn Öhlunds konst påminner lite om Rafaels, med teknisk briljans och med en unik förmåga att plocka upp nya och vitt skilda idéer och stöpa dem till något personligt och progressivt. En konstnär som kan konsten att hantera en myllrande tidsandas informationsflöde och där uttyda något mänskligt.
Finn Öhlund är ingen Rafael, men i hans förmågor ligger ett frö till något liknande. Om detta frö kommer att falla i god jord. Om det brådmogna barnet tar sitt ansvar och vattnar detta frö. Om sol och regn kommer att visa barmhärtighet. Det är frågor som bara Tiden kan besvara.
Om den inte dessförinnan har flytt sin kos.
Kommentarer
Trackback