Mynningen

Disneymotiven ovan hittades nyligen av en norsk samlare, gömda bakom ett landskapsmotiv av Hitler, inuti ramen.

Hitler ägde Snövit (från 1937) på filmrulle och målade tydligen akvarell nån gång ibland under lediga stunder även efter tillträdet som rikskansler 1933. - Till skillnad mot vad som tidigare påståtts vara fallet; att han enbart som yngling sysslat med konst, och då framförallt akvareller, ofta målade efter vykort, som han sålde till turister för att tjäna sitt levebröd. Han lär dock ha övergett konstambitionerna då han 1909 utblottad och modstulen fick ta in på härbärge för hemlösa efter att för andra gången misslyckats med att bli antagen på Konstakademin i Wien.

Två filmer om en vår för länge sen. Den sorgliga sagan om en engelsk skog, en väg, och slaget om dessa. 

Stockholm, Tunnelbanan, Röda linjen mot Fruängen

Kvinna 45+, med nasal stämma: "...skrivaren sitter på stranden och dess huvud är fullt av mysterier, händerna är torra ekar som är tusen år gamla, skrivandet går rytmiskt som en uppskuren hals i solen, med glupska hundar som gnyende glor nedanför, med en avlägsen fiol som enformigt upprepar samma gamla tragiska melodi, skrivarens huvud är fullt av mysterier, en värld full av ingenting, ett stelopererat Stockholm i upplösning och upplyst endast av de vita blixtarna, mörkhåriga sköten som ligger heta och föder den utsvultne vargsonen, hennes mjuka former, hennes pirrande skratt och roterande ögon, långdistanslöparens tomhet, en klunga trettonåriga pojkar som ligger dödade i en ring för att deras brott var för outhärdligt, ögat som tas ut och tvättas, för tusende gången, jagsjälvet öppnas som ett löskokt ägg som balanserar på spetsen av en ljuvlig flickas sista andetag, ut kommer ropet på hjälp, tillsammans med psykopatens leende gryning och matematiken runt Förlösningen, spädbarnets tarmar, och drottningen med ögon av eld som med en svart lång kniv skriver vad som varit och vad som kommer och varför, allt försiktigt inrullat i det lilla spädbarnets kvicksilvrade ryggrad, förseglat och omgärdat av skräck utan slut, skräck utan slut, tänder som skakar och faller sönder som brinnande hus, hemlighetens myror, hemlighetens hem, se upp för dörrarna, öronen sprängs, tänk på en gammal man i skogen. Fade to white.."

Kvinnan stiger av och går mot rulltrapporna, tunnelbanevagnen fyllls på av nya människor, nya ansikten, nya minuter mot evigheten och det definitiva slutet. Vagnen börjar således rulla.

hennes neonhud
blixtrade i vårljuset
hon sa: jag kommer

Mitt bland tvättlinor och kedjerökande tonårsmammor, bland rödfnasiga öron och regntunga skyar tornar de upp sig, dessa märkliga konstverk. I de bittra striderna mellan loyalister och katoliker på Nordirland har en muralkonst växt fram som påminner lite om den man finner i chicano-dominerade delarna av Los Angeles.  Fast i en kärvare, mer nedtonad färgskala som sprider en doft av asbest och tristess, av naket våld och ett kusligt obehag. En naiv och kompromisslöst rå skönhet. Varför finns inget liknande i tex Sverige? Skall det behövas hat och konflikter för att sådan här konst ska kunna skapas? Vad skulle vi, mina vänner, göra utan krig?

Fina musikvideos från 80-talet!

Wang Xizhi var en kalligrafimästare som levde i det gamla Kina, och är upphovsmannen till detta mästerverk.
Med kalligraferna förhöll det sig så att de ofta, emedan de kinesiska tecknen både är ord och bild i ett, skrev poesi. De målade alltså inte huvudsakligen "bilder" utan deras konst bestod i att så harmoniskt och kraftfullt som möjligt måla skrivtecken med pensel och tusch, samtidigt som de alltså framställde dikter. Kalligrafin ansågs som den absolut högsta konsten i det antika Kina och än i dag är traditionen stark i Kina att träna kalligrafi. Det är i dagens Kina ingen ovanlighet att exempelvis se en banktjänsteman efter en stressig dag på jobbet dra sig undan med pensel och tusch och kopiera någon gammal mästare till lugn och avslappnande musik på sin IPod.

Kalligrafimästarnas speciella stil och temprament satte sitt avtryck i skrivtecknens utseende vilket i sin tur påverkade andra kalligrafer (det var mycket vanligt att man kopierade forna mästares skrifter mycket omsorgsfullt). Skrivtecknens utseende förändrades alltså succesivt genom århundradena beroende på vilka mästare som påverkat det, liknande den utveckling som skett inom det västerländska måleriet. Kalligrafimästarna var alltså en slags typografer, som genom sitt kunnande och sitt snille anlade kursen för hur man skulle skriva.
De skrivtecken som nu finns i det moderna Kina är resultatet av en hundraårig utvecklig, dirigerad av en samlig oöverträffade konstnärer.

Den mästare som ovederstyggligt haft mest inflytande och väckt störst beundran är Wang Xizhi, i folkmun kallad Kalligrafins Furste. Hans verk finns bara bevarade som kopior, men som även de utförts av mycket skickliga kalligrafer. Wang Xizhi var särskilt utmärkande i sin semi-kursiva stil som kan beskrivas som frisk, balanserad och  öppen men oerhört centrerad och kompromisslös. Om man möjligen föreställde sig att man satte ett glas kolsyrat källvatten framför kolonnerna i Partenontemplet, så skulle hans skrivtecken kunna utgöras av de bubblor som hoppade upp från ytan på detta mineralvatten.




En kväll under Vårfesten i Zheijang, har mästaren Wang Xizhi satt sig med några vänner vid den s.k. Orkidèpaviljongen i Shaoxing för att dricka vin och komponera poesi. De satt vid en liten bäck vars vatten stilla slingrade sig förbi dem, körsbärsblomman hade just slagit ut, och en näktergal kluckade sin melodi i ett träd inte långt bort. Wang Xizhi greps plötsligt av inspiration, och plockade upp sin pensel medans hans med ett näst intill omärkligt ögonkast åt sina två medhjälpare lät dem förstå att genast blanda till en skål med förstklassigt tusch, samt att breda ut ett stycke papper, vilket de med anmärkningsvärd kvickhet och grace gjorde.
Wang tog en klunk vin och slöt sina ögon en liten stund, medans han med penseln i hand mjukade upp sin handled med lätta cirrusrörelser. När så alla förberedelser var klara kastade han en snabb blick på pappret, liksom panorerade över ytan och för sitt inre ritade upp de tusentals linjer som utgjorde arkets inneboende kompositionsmöjligheter, med ögonen hos den som just klätt av sin älskarinna och betraktar henne ett kort ögonblick innan han tar i henne, fyllde sedan sin penslel med tusch och satte den mot pappret.
Alla vänner samlades runt omkring honom medans han tecknade ner en helt improviserad dikt i flytande rytmisk stil.

Året var 353 e.Kr., den tredje månaden i det nionde året i Yong Hes regim, och verket, när det var färdigt, skulle komma att kallas Förord Till Dikter Skapade Vid Orkidépaviljongen.

Detta verks betydelse i Kina låter sig ej beskrivas i ord, det har kopierats och beundrats av miljoner kineser från dess tillblivelse till idag och anses vara det verk som påverkat kalligrafins utveckling mest. Även dess poetiska kvaliteter har beundrats vida. Detta gör troligen "Orkidépaviljongen" till världens mest inflytelserika enskilda konstverk genom tiderna.

Alltså, världens mest inflytelserika konstverk genom tiderna.

Tony Ourslers film 'Sucker'.