Mynningen

Jag vet inte vad det var som fick mig att vilja besöka honom. Jag hade hört talas om honom av mina föräldrars bekant, som var konstnär men som nu har gått bort i cancer. Sedan hittade jag en lång artikel om honom i en gammal Paletten från åttiotalet. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av konst, men det var något med honom som var så tilldragande. Inte bara tavlorna, kanske först och främst han själv, han verkade lite tragisk men samtidigt så uppfylld av något. Jag blev nästan lite konstig när jag läste den där artikeln. Det kändes som om hans person omgavs av något slags skimmer. Något gåtfullt. Nästan magiskt.

Hans livsöde är legendariskt ibland gamla målare. Underbarn, började tidigt på akademien, ställde ut tidigt och ansågs mycket lovande. Det fanns planer på en lansering internationellt. Han deltog i betydande samlingsutställningar och fick flera offentliga uppdrag. Hans produktion var omfattande och vittnade om ett brådmoget självförtroende. Men sedan började han med syrenerna. Han tackade nej till flera prestigefyllda uppdrag, ställde aldrig ut. De vänner som besökte honom vittnade om halvfärdiga stora dukar och små hafsiga masonitpannåer längs väggarna i lägenheten, han hade tillochmed målat på en dörr. Allt med syrener. Stora geometriska scheman hängde här och var med mystiska anteckningar med pilar och utdrag ifrån diverse böcker: "Catcher in the Rye", "Gilgamesheposet" och "Lonelyness of the Longdistancerunner". Mitt i ateljén stod en kakelugn. Det var i den som det mesta hamnade. En stor svart tunga av sot sträckte upp sig mot taket efter för ivrigt eldande under sena nätter eller mycket tidiga morgnar. Vad som hände i ateljén efter att vännerna inte längre fick tillträde dit vet ingen. Hans morbror hade dött och lämnat en summa pengar till honom. Han levde snålt, träffade sällan någon men verkade hela tiden vara febrilt verksam uppe i sin lägenhet på Kocksgatan. På nittiotalet köpte han ett torp i Läby utanför Uppsala, och där bor han nu.

Det var inte lätt att få tag på honom. Ingen från sjuttio- och åttiotalet umgås längre med honom eller visste vart han fanns. Folkbokföringen hänvisade till den framlidne moderns adress i Sala, en lägenhet som i sin tur var uthyrd till ett par. Jag åkte dit för att prata med dom. De var ett ungt par, som på klädstilen verkade vara aktivister av något slag. I hallen satt en affisch från en veganfestival någonstans i Dalarna. De visste inte var deras hyresvärd bodde. Bara att han kom en gång i månaden och hämtade sin post från en postlåda utanför dörren, och då oftast på dagtid när de båda var på jobbet. Telefon till honom verkade inte finnas. Men så fick jag till slut kontakt med en kusin till honom, som en gång hjälpt honom med ett tak som läckte in i huset hans. Av kusinen fick jag således adressen.

När jag kör upp mot stugan står han på farstukvisten med en kaffekanna i handen. Nästan som om han väntat på mig. Jag stiger ur och presenterar mig, säger att jag är journalist och gärna vill skriva ett repotage om honom, och varifrån jag fått adressen. Han tittar bort mot min bil, han är klädd i rödrutig flanellskjorta, svarta byxor och italienska svarta skor. Han säger att det det kunde väl gå för sig, och ber mig stiga in. Den omtalade vresigheten, som vännerna berättade att han uppvisat den sista tiden innan försvinnandet, finns inte mycket av. Han är vänlig, nästan artig, om än med en lite frånvarande blick. Vi går in i en minimal hall, som nästan sitter ihop med köket som är nästa rum. I köket finns en enkel trappa upp till nästa våning, och till höger om mig finns en öppen dörr där en trappa leder ner till en källare. Större än så är det inte. Köket är stökigt på det där lite hemtrevliga sättet jag tänker mig att det ofta är hos folk som bor ute på landet. Travar med böcker och papper på matbordet, köksbänken belamrad med saker som inte alla hör hemma i ett kök, en hammare, två stora mineralstenar, en stor inbunden bok och en gammal trasig mässingpump trängs med odiskade kaffekoppar och tallrikar. Väggarna är av oljad furu. En kalender med en bild av en ormvråk sitter uppe, men det står december 2003 på bladet. Det luktar lite kåda.
Han ber mig sitta ner vid köksbordet. Härifrån ser jag ut genom fönstret över en igenvuxen gräsmatta, sedan ett sjok av granar som till hälften skymmer sikten för en åkermark med en bilväg som skär tvärs igenom. Ännu längre bort ser man hus och spetsen av ett kyrktorn. Typiskt uppländsk vy, lite trist för en målare, hinner jag tänka innan han ställer fram en kopp rykande kaffe framför mig. Jag är i ögonblicket kanske lite disträ, för jag råkar slå till hans hand med koppen så att lite kaffe spills ut på bordet. Vi ber båda hastigt om ursäkt och han torkar leende upp kaffet med en trasa.

Han sätter sig mittemot mig och drar fram en plastpåse från golvet under bordet. Den visar sig vara full av lösa kassetband, och på måfå plockar han upp ett och synar det.
-Erik Saties Gymnopedier, går det bra? Jag har helst musik på när jag.. han tystnar och ser på mig ett ögonblick och sedan ut genom fönstret.
-Jag får inte mycket besökare, fortsätter han lågt. Jag samtycker till musiken och plockar upp mitt anteckningsblock. Det blir en stunds tystnad, jag vet inte riktigt vad jag vill veta, jag har inga frågor nedskrivna. Jag försökte, men jag kom inte på några. Egentligen vet jag inte riktigt varför jag är här. Jag berättar om hur jag blev intresserad av honom, han lyssnar uppmärksamt och verkar vara intresserad av hur hans gamla konstnärskollegor har det. Han frågar var de ställer ut, och hur de verkar ha det. Frågor jag tyvärr inte har svar på. Han verkar också både intresserad av och insatt i generationen yngre konstnärer, speciellt japanska kvinnliga målare, och finsk graffiti. Jag frågar om han har internetuppkoppling, han säger att han inte har det, jag frågar om han brukar gå till bibloioteket eller någon granne för att låna en dator men han nekar till det. När jag undrar hur han då kunnat ta del av så mycket samtida konst, eftersom han sällan verkar lämna sitt hem, vill han inte precisera sig. Han börjar prata om förhållningssätt till omvärlden och vecklar in sig i långa resonemang som jag helt tappar bort mig i. Jag låter ämnet falla, och det verkar han nöjd med.

Vi börjar prata om tiden när han bodde i Stockholm, om perioden mellan genombrottet och krisen med den slutgiltiga isolation som följde. Han talar fort och koncentrerat, verkar inte besvärad av att tala om sitt förflutna och har uppenbarligen ett bra minne. Berättelserna verkar göra honom på gott humör och han delger mig en del roliga anekdoter från tiden då han fortfarande träffade sina vänner. Detta är en för mig tidigare okänd värld, varför det bereder mig mycket nöje ett lyssna till honom, särskilt som han är en god historieberättare. Han nämner sitt eget måleri liksom i förbifarten, snuddar vid det några gånger, för att sedan prata vidare. När han börjat tala om en konsthandlare som han kände, får han skäl att referera till sina syrenmålningar. Plötsligt hejdar han sig i sin berättelse och blir tyst en lång stund. Han tittar ut genom fönstret. En svart fågel, jag tror det är en kaja, flyger tvärs över fälten. Så säger han, liksom ut i det blå,
-..äh, jag kände väl bara att det fanns något där, något outsagt. Att det var något som ingen sett, som behövde.. hans ögon börjar flacka över rummet. Skärpan i hans blick är borta. Han verkar ha tappat tråden, och blir frånvarande. Efter ett tag säger han mycket lågt.
-För en vanlig människa är förnuftet piskan, och fantasin moroten. För en konstnär är det tvärtom.
Han sitter tyst och tittar ner i kaffet.

Jag försöker hålla samtalet igång, fråga vidare om hans måleri men han förefaller ovillig att prata överhuvudtaget. För att det inte ska bli tyst börjar jag prata om mig själv, mitt jobb och den bok jag tänker mig att jag försöker skriva. Han lyssnar artigt och ger mig några tips på böcker som han tycker jag ska läsa. vi börjar prata om vädret, om byn där han bor och det liv han lever idag. När jag frågar vart han har sin ateljé skakar han på huvudet.
-Jag har inte rört en pensel på tio år.
Jag frågar varför. Han ser tankfull ut och tittar på mig. Sedan berättar han, nu mera välvilligt, om sitt måleri. Han återfår närvaron i sitt tal och hans blick är klar. Han går mycket in på tekniska och hantverksmässiga detaljer, om hur han upptäckt nyckeln till kompositionen i sina syrenmålningar ur en gammal text i Kungliga Biblioteket, att han brukade göra resor till Leningrad för att inhandla svinborstpenslar av högsta kvalitet och för att, som han tillägger med ett skratt,
-Ni vet ju hur tokiga ryssar är.

Han blir åter upprymd när han talar, speciellt när han beskriver de måleriska problemen han jobbat med. Så reser han sig plötsligt och öppnar dörren till det angränsande rummet. Han går in och kommer efter en stund ut med en stor duk översållad med målade violetta syrener i klasar. Jag är inte van vid att titta på måleri, men jag blir berörd av det jag ser. Trots att målningen inte på långa vägar verkar vara färdig, en del partier är omålade och på flera ställen finns anteckningar med sifferkombinationer och pilar gjorda i blyers, gör den ett otroligt starkt intryck på mig. Jag kan inte förklara det, det är bara en känsla av innerlighet över den. Samtidigt verkar den vara extremt ordnad och genomtänkt. Tavlan är något av det vackraste jag har sett. Det är gör nästan ont i mig när jag ser den.
Han ställer ner tavlan på två köksstolar och går mot diskbänken. Som om han glömt bort mig öpnar han ett av köksskåpen. Det visar sig vara fullt av målarutensilier, och han plockar raskt ner några saker och lägger dem på diskbänken. Han drar ut en låda och efter att ha rotat lite tar han upp tre stora tuber med färg och rycker sedan åt sig en gammal tidning. Efter att varsamt ha brett ut tidningen på köksbordet öppnar han tuberna och pressar ut varsin klick ur dom på tidningen, en blå, en malvafärgad och en vit. Sedan tar han en kniv från köksbordet och börjar blanda till färgen över tidningen. Därefter tar han upp en pensel och stryker färg på den, tar ett steg bakåt och betraktar tavlan ett ögonblick innan han börjar måla.

Det är fascinerande att se honom arbeta. Han är oerhört fokuserad, men hans kropp verkar helt avslappnad. Han målar snabbt och målmedvetet, som om han inte gjort något annat de senaste åren, trots att han sagt att han inte målar längre. Jag försjunker i hans arbete. Det känns som att vara del av någonting stort och vitalt. Efter en stund börjar han dock verka besvärad. Han är nu mera tveksam i sina rörelser och verkar ha problem med målningen. Stora partiet av duken börjar målas över med mörkblå färg. Så plötsligt i en enda rörelse slänger han penseln ifrån sig med våldsam kraft så den studsar iväg mot hallen.
-Helvetes skit! Helvetes jävla fittskit!! Han sparkar till trappan till synes allt vad han kan, snubblar och håller nästan på att ramla. Så vänder han sig mot hallen, rusar ut genom ytterdörren och slänger igen den efter sig. Jag sitter förbluffad kvar och väntar på honom. Efter tio minuter klär jag på mig och går ut efter honom. Han syns inte till. Jag går runt huset och strövar omkring i omgivningen och ropar, men han är borta. Jag sätter mig på farstun och tittar igenom mina anteckningar. Jag sitter väl kvar i kanske en halv timme, och när han fortfarande inte visat sig tar jag bilen och åker iväg.

Jag får under den följande veckan anledning att besöka de två veganska aktivister som hyrde hans mors lägenhet i Sala. Jag hade kommit fram till att jag måste ha glömt kvar ett par handskar hos dom. Jag hade inte stannat länge, bara stått i hallen, men jag minns att jag tagit av mig handskarna, och av någon anledning lagt dem på hatthyllan där jag glömt dem kvar. Jag ringer på och en av dem öppnar, den unge mannen. Jodå, de hade mina handskar där, han frågar om han får bjuda mig på thé. Jag tackar ja och stiger in. I vardargsrummet sitter kvinnan och läser i en bok. När hon får se mig ler hon vänligt och hälsar, men stiger inte upp utan återgår till sin läsning. Jag visas in i köket av den unge herrn, och han dukar fram två koppar tillsammans med ett hembakt bröd och en burk tahini, en slags sås gjord på sesamfrön. Så sätter han på på thévatten. Han ser bra ut, han är ganska lång med halvlångt svart hår. Han ger ett märkligt intryck. Fastän hans rörelser är lätta och smidiga, finns det en känsla av tyngd i allt han gör, eller snarare tyngdkraft, en slags densitet. Att betrakta honom ger känslan av en spänd bågsträng, av latent explosiv kraft.
Väggarna i köket pryds av datorutskrifter och jag lägger märke till en bärbar dator som ligger uppslagen på köksbordet. De flesta utskrifterna föreställer foton på futuristiska farkostliknande föremål som svävar ovanför olika landskap och stadsmiljöer. På en stol i köket ligger en trave tidningar, och av nyfikenhet bläddrar jag igenom dess titlar. Det är mest politiska tidskrifter på engelska, några nummer av Illustrerad Vetenskap, näst längst upp i högen ligger ett gammalt nummer av en finsk graffititidning; Gasmask.

Mannen häller upp thé och vi börjar prata. Han frågar mig om jag någonsin hittade hyresvärdens bostad. Jag svarar att jag gjort det och besökt honom, men att han plötsligt lämnat mig där i huset och försvunnit. Han lyssnar uppmärksamt och ser på mig.
-Ja, du spillde ju ut lite kaffe. säger han sedan.
Jag stirrar på honom. Jag får en våldsam hjärtklappning och har svårt att andas. Han ser lungt tillbaka på mig, nästan lite misstroget, som om min bestörtning av hans yttrande skulle vara oärligt. Att jag bara spelar förvånad.
-Allt vi har är vårat medvetande, säger han lungt, och det är så litet att det egentligen inte existerar. Men det är det enda vi kan göra anspråk på, han ser skarpt på mig och fortsätter
-Det är det enda vi någonsin kommer att äga, allt annat bara rusar igenom oss. Vårat medvetande, vår tolkning av alltsammans, är vårat lilla instrument, och med det kan man göra mycket, han ler och tittar hemlighetsfullt på mig.

-Du är ett skal, ett hölje, resten är lysande energi. Allt omkring oss är rörelse, fortsätter han, jorden du går på är en levande organism. Rötterna vrider sig och kränger i myllan som jättelika ormar, dess hastighet är långsammare än ormar, men det är bara relativt som du förstår. Ingenting tar slut, det bara förändras, du kan inte hitta början, det är därför det är så svårt att greppa. Man måste bara slappna av och släppa det igenom. Du måste förstå att hela jordklotet är bara en stor sexuell puls, som en myrstack. Den sitter fast i hela universum precis som myrstacken sitter fast mot det där trädet och flödar, det finns i dej, det bara rusar igenom hela dej, en ormgrop, ditt hjärta, han rör hastigt vid min bröstkorg och jag önskar att skulle sluta prata om mitt hjärta. Det slår hårt i bröstet och jag är som fastnaglad av en konstig skräck.
-Inte ens döden är slutet vet du, det bara fortsätter igenom dig, har du inte sett döda djur i skogen? Dom är översållade av djur som äter på dom, det väller ut från alla håll. Det är därför vi är så rädda för att titta på insekter och maskar som kryllar omkring. Vi tror att det är döden vi är rädda för. Nej! Det är livet.
Deras ohämmade flöde vittnar om alltings fortlöpande, att ingenting har börjat, och att det inte tar slut, det är något som tränger genom naturen som ett rasande vrål. Genom kulturen, fattar du? Genom alla krig, genom staden, genom kropparna som vimlar över alla gatorna och genom ornamenten i kläderna dom har på sig. Den eviga orgasmen, den löser upp oss helt. Vi pallar det inte. Vi stelnar av fruktan inför det, elektronerna, rytmen och de blixtrande larverna. Det ursinniga. Mystiken. Vi gör allt för att blunda.
Han ser mig djupt i ögonen. Hans egna ögon är så mörka att jag knappt ser iris, och den är inte brun, snarare blåsvart. Ögonen ser ut som tunnlar utan slut.
-Vi måste sluta leva så här, det fattar du va? Han blickar ner mot mina skinnhandskar jag lagt ifrån mig på bordet. Jag säger ingenting, tar en klunk thé och tittar på den bärbara datorns skärm. Det är något slags program för 3D-modellering som är igång, och det jobbar med renderingen av ett objekt som ser ut att vara en mässingpump.

Jag känner mig olustig och ursäktar mig med att jag måste tillbaka hem. Jag säger lite hastigt ajö till dem båda och klär på mig och går ut. Han står i dörröppningen och tittar på mig medan jag trycker upp hissen. Just när jag skall gå in i den säger han med vänlig röst,
-Strunta i den där gamla gubben, skriv klart din bok istället. Jag stiger in i hissen och trycker på den gröna knappen.
När jag kör hem till Stockholm är solen uppe och himlen är strålande blå. Jag blir på gott humör och känner mig fri och stark, som att något är på gång. Någonting stort kommer snart att uppenbaras för mig. Mina tankar är mycket klara. I dikesrenen blinkar små tussilago till, och här och där syns krokus. Våren har just kommit.

På natten vaknar jag ur en konstig dröm. I drömmen håller jag fingrarna mot en sten som ligger på en bordsskiva, och två stenar intill rör sig mot den, som om den sten jag håller vore magnetisk. Den magnetiska stenen är guldskimrande, och jag känner mig säker på att den har beskyddande egenskaper. De två andra är mörkröd respektive svart. Varje sten är så stor att man precis kan sluta sin hand om den. Stenarna som rör sig ger mig en slags obehagskänsla, just på grund av att de rör på sig. Jag kommer på att det måste vara för att de påminner om insekter, inte till utseendet men till sin karaktär, eftersom de är inneslutna i en hermetisk, till synes livlös form, men ändå innehar någon form av livskraft. Ett slags medvetande.
Jag börjar tänka på vad den unge veganen pratade om, och tänker att detta på något vis har ett samband med min dröm, som känns betydelsefull och mycket viktig. Jag kan ana ett samband, men mycket vagt, och det ger mig knappast någon förklaring. Jag börjar tänka på händelserna som inträffat. Jag kan inte riktigt se hur det hänger ihop alltsammans. Inget samband, det är svårt att dra några slutsatser.
Jag förstår inte, just då där jag ligger i min säng, hur någonting alls har med någonting annat att göra.
Jag grips av förtvivlan. Det känns som mörker omger mig. Något inuti, det värker i mig, jag klöser mig över bröstet, det finns något som måste slitas upp och slutgiltigt förlösas, det måste komma en jämnvikt, en fingervisning åt en väg, en riktning som har värdighet, allt detta tjatter, allt detta sömniga trassel, min ryggtavla rivs itu jag faller, jag faller nerför vattenfallet och jag ser flagor av glöd virvla omkring i luften och gestalter som springer för att ta skydd och förkolnade djur som faller, just då vill jag aldrig leva mer, regnvåt asfalt, min själ är tuggad av vargmunnar och min längtan, min vilsenhet äter sönder mig. Varifrån kommer vi? Vilka är vi? Vart är vi på väg?

Syrenerna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.