Mynningen

Ibland, kära vänner, när vi totalt har gått vilse bland tillvarons alla motsägelser, och tvivlet får oss att tappa styrfart, kan det vara skönt att ha något stabilt att klamra sig fast vid. Inte krampaktikt klamra sig fast, utan bara ömt och naturligt, som en gorillaunge vid sin förälder. Något obestridligt. En sådan sak påpekade min femåriga dotter för mig idag:

Pokémon kan aldrig dö.

Okej, jag ska vara ärlig. Jag tycker inte att teckningarna är särskilt snygga. Men ändå, hela grejen. Allt är så bisarrt. Det är nånting med den här filmen som säger något om livet och samtiden och människans taffliga strävan efter fullkomning. Vid närmare granskning tycker jag även att teckningarna är skitsnygga. Hur filmen är gjord är ju också intressant. Nyskapande. Det här är ju knäckande modern konst! Det bästa jag sett! Eller kanske har jag alldeles fel?

Satte mig idag för att göra research på cosplay och skriva nåt om det. Men jag förirrade mig härute och tiden rann iväg och nu hinner jag inte skriva desto mer. Lägger så det spännande arbetet på framtiden (som så mycket annat) och publicerar istället denna häpnadsväckande fight mellan Mirrorman och Robot Alien!

Kära vänner, här kommer en liten existensiell film som ni kan titta på medans ni känner hur vinterns förtvivlade kamp för tillvaron obönhörligt tappar kraft utanför ert fönster.

Vår man i Berlin, Örjan Rodhe, kommer här med en färsk rapport därifrån.

Förutom att vara den påstådda framtidens hemvist, med electrokonstnärer och falafelavantgarde, så är Berlin givetvis även historiens hemvist. Det är en stad som ligger inklämd mellan ovanligt mycket historia och ovanligt mycket framtid. Här tre av mina favoriter bland Berlins försök att hantera sin historia.

Det mest berömda av de moderna minnesmärkena i Berlin är det över förintelsen av Europas judar. Det är ritat av den arkitekten Peter Eisenmann och har väckt stor uppmärksamhet alltsedan det började byggas år 2003. Att göra ett minnesmärke över förintelsen tycks omöjligt, och att göra det i den tyska historiens hjärta - Berlin - gör det inte enklare. Eisenmann gör det dock bra. Mellan Potsdamer Platz och Brandenburger Tor har han låtit anlägga ett stort fält av block. Fältet är stort som några fotbollsplaner och täckt av 2711 stycken solida metallblock som mäter dryga 1 x 2 meter i yta och har en höjd mellan någon decimeter och ungefär tre meter. De tyngsta väger 16 ton styck. Mellan dessa block går smala räta vägar där besökarna irrar runt. När besökaren närmar sig fältet ser blocken ut att vara låga, så att man utan problem kan se över dem. Men när man träder in mellan dem märker man att marken går nedåt medan blocken blir högre och högre. Effekten blir att man snabbt försvinner ned under ytan, ensam mellan de höga tunga järnblocken. Det blir mörkare och stadens alla ljud försvinner, temperaturen sjunker. Som att försvinna ned under vattenytan. Man ser andra besökare skymta till mellan blocken och högt däruppe ser man himmelen. Man känner sig liten. När man närmar sig fältets kanter stiger marken och man är snart ovanför ytan igen, ljuset kommer tillbaka. Runtomkring sig ser man staden och människorna, man är inte längre ensam.
     Det hela är mycket stort, tungt och bra, samtidigt som det på något sätt är mänskligt. Endast en mycket liten metallplatta i ena hörnet av fältet upplyser om att det är till minnet av förintelsen, det är något alla ju ändå vet om.

En annan bra del av Berlins historierepresentation är stasimuseet. Den östtyska säkerhetspolisen var en enorm byråkratisk apparat som genomsyrade hela staten och samhället. Museet över detta ligger i ett dystert kvarter av höga betonghus som alla hörde till stasi. Det är en dyster plats där det alltid är mulet och kallt blåsigt. Det finns inga skyltar om något museum, men utanför vad som kallas "Haus 1" står det något om forskning och minnesplats. Där går man in och vet inte riktigt var man är, men man betalar en entréavgift till de två tanterna som sitter bakom en lucka. De är korthugget sura och vägrar ge mer information än vad man tvingar av dem. Även om det väl antagligen är precis tvärtom, så känns de väldigt mycket som gamla stasiagenter. Själva utställningarna och lokalerna är svårförståeliga och mystiska. Är man påstridig mot tantagenterna kan man få låna ett häfte som ska guida en genom museet, men kartan där verkar inte stämma överens med lokalen man befinner sig i. Det hela är kafkaartat och förvirrat. I några av rummen finns en utställning med skrivmaskinskrivna texter som är svåra att förstå vad de försöker säga, vem är det som talar här? Till vem? Det visar sig efterhand vara en utställning som gjordes av stasi själv för att förklara något om organisationen och dess arbetssätt för sina egna medarbetare. Nu ställer man alltså ut själva utställningen. Där går man runt mellan rummen, indragen i något man inte riktigt vet vad det är, fången utan att veta reglerna. Men här finns också mycket strålande klar och bra information, och framförallt finns här alla underbara prylar. Minikameror i rockknappar och mikrofoner i blomkrukor. Portföljgevär. Alltihopa är egenhändigt hopknåpat och visar på en outsinlig uppfinningsrikedom. Och så finns här den gamla stasi-chefens eget kontor i mörk statlig 60-talsdesign, samt en detaljerad skiss över hur han ville ha sin frukost serverad - den exakta placeringen för ägg, bröd och kaffe på frukostbrickan. Väl värt ett besök.
     Idag finns här i det stora dystra stasikvarteret förutom museet så även västkapitalismens
storföretag, Erikson t ex. Dessa byggnader ser fortfarande väldigt hemliga ut och är omgärdade av aggressiva förbudsskyltar som på något sätt knyter ihop säcken.

En dagsaktuell historiepolitisk fråga är den om Kochstrasse/Rudi Dutschke Strasse. För någon månad sedan var det folkomröstning om namnet på denna gata. Resultatet blev att det som nu heter Kochstrasse kommer byta namn till Rudi Dutschke Strasse. Han var förgrundsgestalt i 68-rörelsen, provocerande och rätt rolig, men blev skjuten av någon galning. På så sätt hann han aldrig bli gammal och borgerlig utan är evigt ung rebell. Poängen här är att Axel Springer-koncernen, som äger hälften av tysk media, blev anklagad för att genom sina hatkampanjer i pressen ha hetsat fram det här mordet på Rudi Dutschke, vilket ledde till gatustrider utanför deras huvudkontor. Ett huvudkontor som ligger på just den här omröstade gatan. Så nu 40 år senare hamnar plötsligt Springer-koncernen på Rudi Dutschke Strasse. Och den borgerliga tidningsmagnaten själv har en gata han med, Axel Springer Strasse, som går just där och kommer att korsa denna Rudi Dutschke Strasse.
     Det hela är väldigt berlinskt: våldsam politik, lager av historia, att de olika delarna av historien förhåller sig till varandra och alltihopa möts i en gatukorsning av huvudfiender. Plus att det fortfarande är omstritt och levande. Och att staden är full av en miljard minnesmärken.

Örjan Rodhe, Berlin.