Mynningen

St. Josef och Kristusbarnet av El Greco

Gick häromdagen på Biografen. Kvällen var grå, blöt och mild, liksom ursäktande sig för sitt misslyckade januaritemperament. Jag vandrade genom staden med sina suddiga ljus och sina ensliga kringstrykande gestalter som liksom jag fått det besynnerliga infallet att ge sig ut i denna lillebroderliga, för evigt ljumt slumrande och löftesrika ambivalenta universitetsstad på en söndagskväll om vintern, då en sådan plats har föga att erbjuda annat än en vacker promenad och liknande förströelser som den jag närmast framöver skulle fördjupa mig i.

Liksom Ponyboy i Outsiders går jag gärna ensam på bio. Hade tagit en lite för tidig buss så jag hade god tid på mig att ströva mellan de två biograferna och titta på det utbud av filmer som fanns. När jag då och då, ofta i perioder av uppbrott, tar det våghalsiga beslutet att provocera min redan trumpna ekonomi med ett biobesök, brukar jag välja filmer jag annars kanske inte skulle ha sett. Jag aktar mig för de rosade på allas läppar förekommande filmerna, i varje fall om de av betraktaren kräver ett alltför starkt deltagande av den sort man tvingas uppbåda i en politisk diskussion eller ett utredande samtal i en relation på svaj. Alltså filmer som berör en på ett nobelprisaktigt sätt emedan de försöker formulera moderna tillika tidlösa ämnen ackompanjerade av en bombastisk berättarteknik.

Det blir istället perifera filmer. Filmer vars titlar existerar i ett märkligt dunkel i förhållande till resten av repertoaren. Alltid Hollywoodfilmer, inte sällan skräck, kanske med ett annat ord b-filmer, med ett lika förutsägbart som överraskande händelseförlopp, betryggande i sin väl inövade dramaturgi, likt en obegåvad kurbitsmålare som förvisso framställer stor konst bara därför att hans hantverk och hela hans person är så impregnerad av en levande och blodfylld tradition. Kanske har denna egenhet hos mig en sådan banal förankring som det faktum att det jag söker är verklighetsflykt. Detta skulle i så fall inte nödvändigtvis tyda på bristande karaktär, eftersom den typen av flykt i doserliga mängder tjänar en på samma sätt som en dags vila efter ett intensivt träningspass får musklerna att växa.

Men om det skulle vara så är det inte det enda skälet till mina filmval. Den lättsmälta handlingen, ofta obskyr eller rent av bisarr om det rör sig om en skräckfilm, och den speciella tomhet hos skådespelarna som karakteriserar amerikansk film och som man kan hitta även om det rör sig om stora och hyllade produktioner och som helt enkelt får ses som en kulturyttring på samma sätt som man ser på bukoteaterns masker, samt det faktum att inte en massa människor redan sett filmen och haft diverse åsikter om den, vilket skulle ha inverkat störande, försätter mig i ett tillstånd inte olikt drömmens. Jag låter handlingen flyta förbi mig med guds försyn och lägger min varseblivning på samma våglängd som det färgade strömmande ljuset från projektorn. Bilderna flimrar. Skärs in i min minnesbank med djupa smärtlösa snitt. Filmens flöde får mitt sinne att koppla av och öppnas, och framkallar hos mig glömda känslotillstånd och minnen som lockas fram av enskilda scener eller färgskiftningar på duken. Jag träder in i ett landskap där min inre berättelse för en tid sammanblandas med bildernas böljande, och en dialog uppstår. Men det är en dialog lika ordlös och ospecificerad som mellan två människor som efter en gemensam vandring tagit rast uppe på ett fjäll och tittar ut över de blåvita bergen.

Denna gång valde jag liksom både och. Jag ville gärna se Marie Antoinette, som både är en uppmärksammad film och som ofrånkomlingen berör ämnet verklighetsflykt. Tyckte om när Marie åker hästdroska och kameran ömsom ser henne utifrån ömsom tittar ut tillsammans med henne och låter droskans glasruta bli den ofattbara osynliga gräns där filmen slutar och verkligheten tar sin början, där den fladdrande febriga projektionen äter upp och blir ett med det för bara en timme sedan vita uppspända tygstycke som nu är ett pulserande hål av glödande meddelanden.

Tyckte om att se berättelsen enbart ur huvudpersonens synvinkel, att historien och vår uppfattning om Marie Antoinette obönhörligt och definitivt blivit omskriven, så att vi nu med konstens hjälp fått en (om än fiktiv) personlighet att gjuta i en så hatad historisk kvinnogestalt, som gör det omöjligt för oss att bara förakta och förringa henne, även om vi vet att filmen kan vara helt och hållet en subjektiv fantasi (well, in the end, what isn’t). Men detta visar om något fantasins och kreativitetens oerhörda maktpotential i ett samhälle; Coppola väljer ut ett ämne, och av det råmatreal som utgörs av myten Marie Antoinette formar hon en helt ny skapelse, som dock i och med sitt ursprung kan infogas i samma begrepp som innan förvandlingen. En skapelse som, om man vill, kan vara en feministisk kommentar. Inte bara en kommentar, utan även en aktion, och till på köpet en lyckad sådan.

Intressant är att Folket, de som ju egentligen faktiskt lider mest av alla och som är hela skälet till varför det blev en film, skildras som något okänt, nästan overkligt. En gråsvart massa som inte dyker upp förrän i slutet av filmen och som till en början bara definieras av ett olycksbådande sorl utanför slottet. Detta för mina tankar till vårat eget samhälle, vår värld i den rika delen av jordklotet. Kontrasten mellan det franska sjuttonhundratalshovets vansinniga men förtjusande lyxliv och folkets fattigdom och svält rimmar ganska väl med vårat eget förhållande till den enorma del av världsbefolkningen som faktiskt försörjer våran välfärd. Men än så länge ser vi dom inte. Vi är för närvarande fullt upptagna med om vi kommer att få barn eller inte, om vi ska få träffa vår kärlek, av vackra tyger och trädgårdsodling, av jasminthe och läcker exotisk mat och av att en töig vinterkväll ensamma gå in på en biograf och se en film om en bortskämd, olycksdrabbad och oemotståndlig drottning. I syfte att få uppleva lite verklighetsflykt.