På spaning efter den tid som flytt 2
Igårkväll avslutade så Lili von Wallenstein sin 14-dagars läsning av Prousts berömda verk 'På spaning efter den tid som flytt'. Hon är därmed förmodligen den enda i min bekantskapskrets som tagit sig igenom alla böckerna. F ö en av de mycket få jag någonsin hört talas om som läst samtliga delar. Och absolut den enda som gjort det inom loppet av två veckor. Ni kan följa anteckningarna hon fört under läsningen i kommentarerna till tidigare inlägget här på bloggen 'På spaning efter den tid som flytt' från 8e oktober.
Härmed tackar Mynningen Lili för hennes medverkan hos oss och gratulerar samtidigt till en väl genomförd bragd av sällan skådat omfång!
Och avslutningsvis ges nu Lili von Wallenstein sista ordet - och härmed önskar vi henne lycka till och hoppas att i framtiden få skäl att återkomma till henne, denna beundransvärde person! :
Datum för utförande: 9 oktober 2006 ? 22 oktober 2006.
Recipient: Lili von Wallenstein
Undersökningens syfte: Att under fjorton dagar läsa
Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt
och att i viss mån dechiffrera nämnda verk
Är syftet uppnått: Jaja
Klockan är fem minuter innan allting
och snart skall allt vara fullbordat.
Och se! Fullbordat är det.
Jag har läst. I sanning. Jag har läst.
Ack ja.
Inga känslosamheter!
Här gives ingen plats för stämningssång.
Vad har då en spaning efter den tid som flytt lärt oss?
Först och sist att människans position i tiden är mer betydelsefull än den ynka plats hon
upptar i rummet.
Vad övrigt?
Rent berättartekniskt är frånvaron av kontinuerlig handling påfallande.
Själva intrigen består i en dåtid som gör sig påmind och som på något vis inkräktar på nuet.
Hallucinatoriskt? Medgives.
Ett antal ämnen upprepas.
Däribland
- att vad som tycks vara enklare orosåkommor visar sig vara dödliga sjukdomar och tvärtom
- att de flesta har homosexuella begivenheter, mer eller mindre öppet
- att den till synes obefogade svartsjukan i slutändan visar sig vara ytterligt skälig
- att till synes obetydliga existenser visar sig vara de största av konstnärer
et cetera och så vidare.
Ingenting är således vad det synes vara.
Emellanåt får man se vad som döljer sig bakom de förmenta fasaderna. I de allra flesta fall får man dock nöja sig med att veta att där finnes någonting helt annat. Andra former av fasader, månne?
Alla människor förställer sig, de är inte vad vi tror dem vara, de är inte alltid ens vad de själva tror sig vara.
Och denna läsnings tillförlitlighet?
Tja, jag är som bekant och som vanligt hänvisad till mina egna sinnens vittnesbörd, men inför dessa isolerade och osammanhängande intryck undrar jag om jag inte fallit offer för diverse chimärer. Läsningen och dess påföljande tolkning blir enbart lämningar av de hågkomster jag har haft att vräka i mig.
Dunkel återstår och konsten efterapar livet.
Nåväl.
Avslutningsvis.
Fan har rotts i land.
Nu evighet är du äntligen min.
I framtiden skall jag enbart läsa hr Ofvandahls alster.
Vad jag egentligen menar med detta låter jag vara osagt.
Därefter och därmed tackar jag för mig och lämnar lokalen.
Men se! Hr Proust har bitit sig fast i kappärmen.
Må nöjet bli din lott, och obehaget min.
Härmed tackar Mynningen Lili för hennes medverkan hos oss och gratulerar samtidigt till en väl genomförd bragd av sällan skådat omfång!
Och avslutningsvis ges nu Lili von Wallenstein sista ordet - och härmed önskar vi henne lycka till och hoppas att i framtiden få skäl att återkomma till henne, denna beundransvärde person! :
Datum för utförande: 9 oktober 2006 ? 22 oktober 2006.
Recipient: Lili von Wallenstein
Undersökningens syfte: Att under fjorton dagar läsa
Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt
och att i viss mån dechiffrera nämnda verk
Är syftet uppnått: Jaja
Klockan är fem minuter innan allting
och snart skall allt vara fullbordat.
Och se! Fullbordat är det.
Jag har läst. I sanning. Jag har läst.
Ack ja.
Inga känslosamheter!
Här gives ingen plats för stämningssång.
Vad har då en spaning efter den tid som flytt lärt oss?
Först och sist att människans position i tiden är mer betydelsefull än den ynka plats hon
upptar i rummet.
Vad övrigt?
Rent berättartekniskt är frånvaron av kontinuerlig handling påfallande.
Själva intrigen består i en dåtid som gör sig påmind och som på något vis inkräktar på nuet.
Hallucinatoriskt? Medgives.
Ett antal ämnen upprepas.
Däribland
- att vad som tycks vara enklare orosåkommor visar sig vara dödliga sjukdomar och tvärtom
- att de flesta har homosexuella begivenheter, mer eller mindre öppet
- att den till synes obefogade svartsjukan i slutändan visar sig vara ytterligt skälig
- att till synes obetydliga existenser visar sig vara de största av konstnärer
et cetera och så vidare.
Ingenting är således vad det synes vara.
Emellanåt får man se vad som döljer sig bakom de förmenta fasaderna. I de allra flesta fall får man dock nöja sig med att veta att där finnes någonting helt annat. Andra former av fasader, månne?
Alla människor förställer sig, de är inte vad vi tror dem vara, de är inte alltid ens vad de själva tror sig vara.
Och denna läsnings tillförlitlighet?
Tja, jag är som bekant och som vanligt hänvisad till mina egna sinnens vittnesbörd, men inför dessa isolerade och osammanhängande intryck undrar jag om jag inte fallit offer för diverse chimärer. Läsningen och dess påföljande tolkning blir enbart lämningar av de hågkomster jag har haft att vräka i mig.
Dunkel återstår och konsten efterapar livet.
Nåväl.
Avslutningsvis.
Fan har rotts i land.
Nu evighet är du äntligen min.
I framtiden skall jag enbart läsa hr Ofvandahls alster.
Vad jag egentligen menar med detta låter jag vara osagt.
Därefter och därmed tackar jag för mig och lämnar lokalen.
Men se! Hr Proust har bitit sig fast i kappärmen.
Må nöjet bli din lott, och obehaget min.
Kommentarer
Trackback